Lösningen på det mesta.

Heter såklart SHOPPING. Julklappar check. Stor fin skjorta från Monki check. Asgrymt linne/klänning från Top Shop check. Känner mig genast lugnare i själen. Inget slår att få dra VISAkortet tills det glöder. Snart är det slutarbetat för i år. Å du heliga jullov, snart är du här. Thank God eller Jesus kanske.

Konstig, Konstigare, Konstnär.

Konstnären är på banan igen. Nu mer än någonsin. Jag är så totalt förvirrad. Jag vet varken ut eller in. Han tycker nu att "vi borde börja träffas" och ev "resa bort i januari, helst Brasilien". Trode jag hade sett det sista av honom.

Grejen är ju också att jag faktiskt gillar den här killen trots sitt lätt shitzofrena sätt. Men så tänker jag på Craig och resan till Sheffield i januari och jag får dålig smak i munnen. Inte av resan och tanken på Craig. Tvärtom. Utan av att jag kanske håller på att trassla in mig nån jäkla soppa igen. Jag och Craig har ju inte direkt lovat varandra något och en flicka behöver en viss dos av kärlek och han är ju SÅ långt borta. Men trots det känner jag mig lätt rutten efter helgen med konstnären. Det kanske är jag som är den konstiga egentligen.

Önskar ibland att jag var katolik så jag kunde få bikta bort skiten.

Lackar.

Mot jul. På ork. Det på naglarna håller på att torka. Och om ett tag sticker jag Copy-Anna ner till Hornstulls Stand Etabl. och lyssnar på Ratatat. Det blir fint.

Getting smaller.

Har precis vägt mig. -6 kg. På 2 veckor. *GLAD* *JÄTTEGLAD* Ska bli så jävla snygg jag.

Missfoster.

Kom precis från Ersta sjukhus och gyn. Gynekologen var en gammal gubbe. Hu. Han klämde och kände och körde runt med den där ultraljudsstaven så jag trodde jag skulle gå sönder. Sen konstaterade han att mina äggstockar inte är the babyfriendly kind. Tur att jag inte heller är speciellt babyfriendly. DÅ. Sen snodde dom allt mitt blod också. Jäkla typer. *mentänkomjagblirbabyfriendlyiframtiden* Aja. Den dagen, det bekymret. Jag får väll bli en såndära karriärskvinna istället.

Update.

Även fast det inte känns som om det händer någonting för tillfället så gör det det iallafall. Fredagen tillbringades först på Eriksdalsbadet med syster och en ökänd otäck man i bassängen som simmade och dök omkring med snorkel, cyklop och simfötter och man visste aldrig vart han befann sig förrän han dök upp någonstans då och då och sprutade ut vatten ur snorkeln över hela bassängen. 

Senare på kvällen blev det häng med kompis Lina, syster Frida, idol och massa surr och senare även Linas Johan. Trevligt. 

Lördagen blev en promenad från Hornstull till Gullmars och lite hit och dit och sen var jag och syster hemma hos mig igen. Det blev överläggningar deluxe om kvällens utgång eller icke utgång men det slutade tack och lov med att vi stannade  hemma. Film och sömn och inga onödiga kalorier. Tack för det. 

Söndag morgon gick vi så upp och promenerade runt fina Långholmen innan frukost och sen kläde vi oss och åkte till föräldrarna. Som vanligt var det super mysigt och trevligt där. 

Annat som har hänt är att Londonjobbet inte blir av. Det stod mellan mig och en annan men tillslut blev det den andre. Men för att vara första jobbet sökt i London får jag vara nöjd ändå. And there are plenty fishes in the sea om man säger. Jag går ner i vikt och känner mig nöjd med det och ännu nöjdare eftersom jag idag köpt flygbiljett till London och vidare därifrån tar tåget till Sheffield den 22.a januari för en långweekend. Have too look my best som ni fattar och då känns det fint att kilona trillar av. Jag är redan nervös för den här resan och samtidigt extremt förväntansfull. Kan inte jul och nyår och allt det där  bara vara över nu så jag får åka.

Ännu en fredag i nykterhetens tecken.

Fredag igen då. Nykter igen då. Buhuuhuu vad tråkigt det är. Men fanimej skam den som ger sig. Så i eftermiddag klär vi på oss baddräkten och känner oss som 5 år igen och simmar några längder för att motionera ut lite av frustrationen. Sen blir det Idolfinal hemma hos moi med oklart antal vänner. Tur att det finns fler som vill vara nyktra. För övrigt är Idolfinalen det första idolavsnittet jag faktiskt ser på en fredag. De övriga har setts på söndagsreprisen, i sängen, i lagom bakfullt tillstånd. 

Och ja just det. Den 22 januari åker jag till Sheffield. Vid det här laget fattar alla vad jag ska göra där. Hur som helst så fyller hans tjejkompis år och jag har blivit bjuden till hennes födelsedagsfest. Can't fucki'n wait.

Decembernöjen.

Kan vara att baka pepparkakor till sin syster som man själv inte får äta (due to the strikta diet och apropå det: -3,5 kg på en vecka *glad*) och att klippa håret. Lugg. Det är decembers nya svart det.

*orka*

"Due to some bla bla bla etc. har vi fortfarande inget klart besked att ge dig. Ledsen att det tar tid."
Jaaaa det är jag med. Jag HATAR att vänta. *HATAR*. Det enda positiva med all den här frustrationen är att jag får en massa saker gjort. Julpyntade hemma igår t ex. Dvs storstädade, hängde upp en vit julstjärna, tog fram min vita adventljustake för levande ljus, bar upp några pannåer, en ridhjhälm och ett TON magasin på vinden.

Atronomisk Midvinter.

Bästa Copy-Anna som är mästare på att googla och kan ta reda på nästan vad som helst på ett ögonblick, tog reda på lite mer om det här med årets mörkaste dag. Det kallas alltså Astronomisk midvinter. Bara det! Och den inträffar alltså i år den 21 december klockan 12.04 prick. Efter det blir det ljusare.

Midnatt råder.

Mest hela tiden känns det som. Svart svart svart och så lite mer , svart. Men enligt jobb-Helena är det snart dags för årets mörkaste dag, nämligen den 21:a december. Så redan den 22:a går vi mot ljusare tider. Snart är sommaren här. Tjoohoo. Kan vara skönt att trösta sig med såhär års när det är så tröstlöst mörkt och kallt. Tack och lov närmar sig julledigheten med stormsteg också. Bara denna veckan och nästa kvar sen ska inte jobbas igen förrän 7 januari. Ska bli så enormt skönt att lalla omkring i pyjamas och tjocksockar halva dagarna och bara läsa, vila, umgås, dricka glögg och ha det bra och inget "kunden har ändrat breifen dagen innan presentation" eller "p g a lågkonjunktur måste vi...". 

Väntar fortfarande på att höra från London. Dom har lovat någon form av besked i början på den här veckan så kanske kanske idag då... *Pepp*

Något annat som är väldigt trösterikt i dessa dagar är att Glasvegas (ett av mina absoluta favoritband just nu) har släppt en jul-EP. Inget juligt trams. Det är hjärta och smärta och mörker och dramatik även i juletid enligt Glasvegas. Och visst är det så. Precis som man vill ha det. Lyssna här.

Glasvegas - Please Come Back Home

Och så får vi inte glömma: Grattis Anna på namnsdagen!

Saker man kan göra en lördag när man inte är bakfull.

Måla om saker hemma t ex. Gammal trist IKEA-björk blir som en helt ny möbel med lite svart färg. Oljebaserat ska det vara för extra högblank effekt enligt tjejen i färghandeln. Oljebaserat=Lösningsmedel=Lägenheten fylls av starka ångor= Nykterhetsgraden efter att ha inandats detta ett par timmar är diskuterbar. Samvetet efter att ha målat med sådan här miljöovänlig färg stärks iallafall något  av att penslarna är från rosa bandet. 

Så här såg det alltså ut innan färgen ströks på. Slutresultat utlovas efter andra strykningen och torkningen.

Power to the Music.

Jag vet inte om det är mig det är fel på eller vad men just nu lyssnar jag så mycket på Mötley Crüe att jag snart får pudelfrilla. Det är något med den här banalt utryckta smärtan som tilltalar min mer dramatiska sida. Och hade inte Vince, Nicki, Tommy och Mick varit gamla nog att vara mina farsor hela bunten så hade jag fått något som liknade moderskänslor för den här kvartetten som känns som bortsprungna hundvalpar. Så jag blir sentimental till "Home Sweet Home", går igång på alla cylindrar till "Kickstart My Heart" och känner mig oövervinnelig när jag lyssnar på "Shout at the Devil". Och så har jag totalt snöat in på Micks gitarrslingor i slutet av Girls, girls, girls och "spolar tillbaka" till 3.35 (riffen som börjar 3.59 är speciellt grymma) gång på gång på gång. Tjejlyssning har jag hört att det kallas. Jag kallar det nörderi. 

Jag erkänner, jag är en nörd.

Nya rutiner.

Idag är det fredag. Jag har lite träningsvärk sen igår men annars känns det mesta som vanligt. Men sen slår det mig. Den här nya sunda livsstilen innebär: inget fredagsvin på jobbet, inget hoppa över middagen och gå direkt på förfest/ut på krogen, inget sus i huvudet, inget vara ute hela natten och slarva. 

Så va fasiken gör man en fredag när man inte gör DET DÄR?

Känner mig lite som en oskuld på området, ett vandrande frågetecken, en vilsen själ. Kanske skulle man köpa en burk färg och måla om nått hemma? Kanske. Andra alkoholfria tips mottages tacksamt.

//Novis.

Mördare på rymmen/Livsfarlig träning.

Läs mer här om den här snubben som är dömd 14 år för mord och mordförsök och som rymde för en liten stund sen i Hötorgsgaraget (precis vid mitt kontor) i samband med en permission. Nu ska jag ju strax gå ut härifrån och gå till gymmet. *läskigt* 

Sanningens ögonblick.

Jorå nu har operation leva sundare satt igång. 

Sträng diet plus träning och en massa sömn ska nog göra susen tänker jag full av entusiasm. Så i tisdags vägdes startvikt in på xx kilon och igår satte jag igång. Körde ett spinningpass efter jobbet och kom hem helt nöjd med mig själv och utmattad. Kunde med andra ord kryssa för både träning och sträng diet dårå. 

Sen kom vi till sömnen. Slutkörd efter träningen tänkte jag att det här inte skulle bli någon match. Så jag la mig tidigt och läste i hopp om att bli trött och somna innan elva. Men nä, tji fick jag. Somnade någon gång, jag vet inte när, och vaknade igen vid 2-tiden. Var klarvaken i 3 timmar och resten av natten sov jag extremt ryckigt till och från. Men man kan inte lyckas med allt, right!? 2 av 3 rätt första dagen får man väll iallafall vara ganska nöjd med.

Självklart kommer jag hålla er uppdaterade över hur det här sunda levernet fortskrider.

Trevlig torsdag på er. 

PS. Har till och med bokat av alla festligheter i helgen. Det ni. DS.

Doktorn kan komma.

Jaha jag ska inte dö riktigt än tydligen. Men jag skickas ändå vidare till nån "specialist".

Det pratades om operation också. Hujeda mig. Dags att börja sköta sig/leva sundare/sluta supa som en dåre. Kanske. 

Och stressa ner. Alltid detta stressa ner. ALLA sjukdomar verkar kopplas ihop med stress.

Kanske skulle det bli billigare om staten istället för att betala sjukvård och sjukbidrag till alla som lider av stressrelaterade sjukdomar, skickade alla stackars stressade människor till obebodda öar i västindien och bara skeppade dit lite ris och andra förnödenheter ibland. 

Om någon från/ur/i? staten läser det här och inser vilken briljant idé detta är så kom ihåg att tacka mig genom att sätta mig överst på listan av stressfuckon som skickas iväg.

Tack o hej.

*Uppdatering: Stress och överviktsproblematik är ju känt som något som går hand i hand. Men om man skickade alla stressade människor till öar och de fick leva på vad naturen hade att erbjuda och det här riset som då och då skeppades dit skulle ju alla bli skitsmala (det har vi ju sett på Robinson). Två flugor i en smäll om man säger. 

Fundering: Varför styr inte jag världen?...hm.

Right here waiting.

Trum, trum, trum, trum ,trum. *otålig*. Kan dom ringa och säga att dom äääälskar mig nu.

Trum, trum, trum, trum, trum. Nehe.

Jag går till doktorn sålänge då. 

Hej svejs.

Is there a doctor or a nurse out there?

Jag bara undrar ifall nån kan ställa en diagnos för something aint right.

Har som tidigare bloggat ju tagit det extreeeemt lugnt i helgen. Ändå är jag så trött att jag inte kan hålla mig vaken. Efter att ha slängt ihop en fiskifolieiugn efter jobbet och ätit den somnade jag. Vaknade nu. Har dessutom ont i huvudet sen ett par dagar och lider av extrem hunger. Ska bara borsta tänderna och tvätta av mig sminket. Sen är det god natt på den här adressen. Strax efter kl 21. Jösses. Jag som sovit/druckit vätska utan alkohol/ätit som en duktig flicka hela helgen. Vad är det här? Depression? Tur att jag ska till tant doktorn imorrn.

God natt.

Helgen v.48 - En summering.

Fredag: 

Jobba hemma. Ha intervju med potentiell ny arbetsgivare. Det gick bra tror jag. Vi skrattade tillsammans och potentiell ny arbetsgivare upprepade saker jag sagt som i att han höll med. Prata med Craig alldeles för länge på msn så när Frida och Jenny kom på kvällen, var jag inte klar. Bli susig i huvudet och ha det allmänt glatt och trivsamt. Åka till medis. Gå till Kelly's. Tappa humöret i kön. Bli sentimental. Åka hem vid 01. Skriva jordens mest patetiska fyllebloggning.

Lördag:

Vakna med Frida i sängen och Jenny på soffan. Ha en jobbig känsla av att jag fyllebloggat. Läsa min blogg och få ännu mer ångest. Stå för det jag gjort (jag hade ju inte gjort någon illa, right!)

Hämtmat med ovannämnda fröknar. Dega framför tv:n tills klockan blev dags att ta sig i kragen. Åka till mamma och pappa i Mariefred. Komma till Mariefred och mötas av tonerna från Beatles varpå pappa säger -Lina, jag spelar musik för dig. (Han ville alltså dämpa min Englandsabstinens.) Han är bara för fin min pappa. Laga middag. sitta framför brasan. Leka med hundarna. Umgås. Läsa bok. Ha det supercharmigt. 

Söndag:

Äta familjefrukost. Gå på Adventsmässa med mamma kl 11.00. (Ja ni läste rätt.) Få syndernas förlåtelse, välsignelsen, tända ljus, ge kollekt och allt det där och känna mig som en mycket bättre (och renare) människa. Möta upp pappa, Frida och farmor och strosa runt på Mariefreds julmarknad. Resten av dagen var mest: hänga hos mamma och pappa, sitta framför brasan, dricka glögg, äta lussebullar, läsa, leka med hundarna, titta på Küren på tv, bli tårögd av küren, äta middag, läsa lite mer, se en film. 

Med andra ord var helgen v.48 en mycket trivsam och fin helg. 

Nu måndag och vänta vänta vääänta på besked från potentiell ny arbetsgivare.

Okej, jag ska jobba lite också dårå.

Hej sålänge.

Varning! Varning! Varning!

Föregående inlägg läses med en ganska stor nypa av det dära saltet.

På fyllan skulle jag få anställning på Dramaten any day of the week. Vi laddar om till en ny dag här istället helt enkelt.

Inte nykter. Men det här måste sägas.

Jag saknar Honom så förbannat mycket. Idag. Msn. Länge. Men faan. Jag försökte med shopping. Jag försökte med sprit. Jag försökte tycka att någon ute var snygg. Men nä. Det går inte. Mitt hjärta. Det är hans. Jag. Är någon annanstans. Inte i Stockholm längre. Allt har tappat sin charm. Inte  ens helgen v.48 är roligt. Ja. Jag är full. Men faan. Han.

14.00 svensk tid.

Skypeintervju med potentiell ny arbetsgivare. Har varit lugn som en filbunke men nu ökar pulsen med varje nytt slag från sekundvisaren. 

Eftersom ni är världssämst på att gissa orten så går priset till mig själv. En gratisresa att hälsa på mig dit jag flyttar. Om jag flyttar. (Jag lovar, det är sant). Men nu går priset till mig själv istället.

Svaret ser ni här inunder. Kanske den vackraste karta jag vet.

Igårkväll när jag var på middag hos mamma och pappa i Mariefred tog jag fram just den här kartan och mamma som bodde i London i sin ungdom blev helt nostalgisk och vi pratade områden och tunnelbanelinjer tills sent. 

Mamma berättade att det ska finnas ett fotografi på henne på en pub med det fantastiska namnet "Dirty Dick". Kan vara bra att leta upp den där "Dirty Dick" om den här flytten blir av. Använda det som mitt mammatempel när längtan sätter in.

Aha! Jag kom på't.

När jag kom hem från London hade jag en rosaröd fläck på min vita sjal. Lite senare upptäckte jag samma typ av fläck på en skjortklänning jag haft på mig. Fläckarna var för rosa för  att vara rödvin och Breezern vi drack på bussen var Pineapple så den skulle heller inte gett den här rosa färgen. Nu ikväll när jag höll på och fixade med tvätten slog det mig som en blixt. Det var såklart "Snakebite".

Snakebite är något vi drack på Fox som i teorin lät så vidrigt att jag knappt ville smaka, men vilket jag efter en del övertalning ändå gjorde (okej, det kanske inte var så himla  mycket övertalning för jag är ju inte den som spottar i glaset, om man säger). 

Snakebite= öl+cider+tranbärsjuice= En hit!

Ni tror mig kanske inte men det var faktiskt en hit. Riktigt jäkla gott. Beställ en själva i någon bar nångång så får ni se.

Den som väntar på något gott...

Företaget jag sökt jobb på har mejlat. Dom gillar min mapp dom. *GLAD* 

Eftersom det här jobbet inte ligger i Sverige vill dom ha en intervju över Skype redan nu på fredag. Jag e så jävla peppad att jag nästan spricker. 

Den som först gissar rätt ort för den här tjänsten vinner ett hemligt pris.

Väntan.

Just nu känns det som att mitt liv går ut på att vänta. Vänta på svar från företaget jag sökt jobb på. Vänta på att få prata med Han. Vänta på sms. Vänta på bussar och tåg som verkar gå extra oofta nu bara för att det är svinkallt och snöigt ute. 

Väntan. It kills me. 

Och den här psykiska stressen har haft oanade och otäcka effekter på mitt fysiska tillstånd. T ex: Illamående, sömnsvårigheter, håglöshet, extrem trötthet, ovilja att göra något överhuvetaget, men värst är ändå att mitt hjärta slår så jäkla konstigt. Det lixom känns som att det kommer in en stor luftbubbla i det eller en flörtkula och som att jag ska tappa andan. Det började i liten skala men har utvecklats till fullkomligt kaos i bröstregionen. Det gör ont och är otäckt och jag har fått en läkartid på tisdag *hoppasjagöverlevertillsdess*. 

Sent items.

Nu var det gjort. Mapp, CV och "personligt brev" skickat. Håll EN tumme för mig. Det här kan vara en once in a lifetime opportunity.

Just det. Craigs tjejkompis som jag också träffade i London addade mig på fejjan igår. Han tycker enligt henne tydligen mycket om mig. Naaaw. Hon hade bilder på honom också som jag skärmdumpade och mejlade till min jobbmejl för att ha något fint att titta på idag. Nu har jag visat upp honom för alla på jobbet ungefär som man visar bilder på sin nya hundvalp. 

Puppy Love?

Vad man gör en måndagkväll när snön faller.

Vissa stickar halsdukar, vissa myser hemma i soffan, vissa är i Åre och jag, jag jobbar tills NU. Mapp, mapp, mapp, CV, lite mer mapp. Hoppas det lönar sig i slutändan. Har tagit sikte på ett jobb jag bara SKA ha. 

J0, jag har varit online på msn hela dagen också så att jag någongång kan få prata längre än sms-ledes med Craig. Och vad händer? Jo när jag är borta från datorn i 5 minuter hinner han logga in, skriva några rader, bli tvungen att sticka iväg och logga ut igen. Avståndet. Hatar avståndet. Jävla skit.

Helgen som gick.

Fredag. AW. Avskedsmiddag för bror. Öl med vänner i Södertälje. Efterfest i Södertälje till 7 på morgonen.

Lördag. Efter att ha tagit tåget hem till ön igen och varit på systemet blev det mat och säng. Somnade om och vaknade 17. 19 skulle jag vara på fest i Aspudden. En stor kraftansträngning, en dusch, ett lager spackel och ett ostinköp senare var jag hemma hos Debbie och hennes Rugby. Där hade dom ställt till med soppkök såhär helgen innan lön. Vi åt supergod soppa och nybakt bröd, drack vin och umgicks. Alla gäster tog med sig en ost så lite senare åt vi en rekordstor ostbricka och drack portvin. Väldigt trevligt upplägg. Någongång efter 01 gav jag upp och delade taxi med TVMC som släppte av mig i Horan påväg hem till sitt.

Söndag. Falkade gårdsstädning och tog sovmorgon istället. Vaknade av sms från chefen (kan man inte ställa in någon slags jobbspärr på telefonen på helgen?) Gjorde lite annan nytta istället som t ex uppdatera CV:t, skrev ett "personligt brev" och jobbade med min digitala mapp. Åkte till jobbet och hämtade pannåerna jag ska ha med mig till presentationen hos en av våra kunder first thing imorgonbitti. Insåg att nu e det fan vinter på riktigt.  Det är ju svinkallt ute. Och nu väntar jag med spänning på upplösningen av "Ensam mamma söker". Ska Nina välja rakat huvud/feta silverkedjan/tribaltatuerade kille 1 eller 2?

Det är det man frågar sig såhär en söndagkväll.

Cute overload i kreatörstemet.

Om någon missat det så blev jag ju hemskt förälskad i den här Craig-personen i London. Senaste messet fick jag i måndags. Sedan tyst. Följt av diverse nojor, illamåenden, deppattacker osv osv. 

Min bästa Copy-Annas kille stack en månad till Indien i onsdagsmorse. Vilka känslor det medförde kan ni läsa om på hennes blogg. Men jag kan säga att det har varit Stockholms deppigaste kreatörsteam här i veckan. 

Så strax innan lunch när jag som bäst sitter och jobbar inför en presentation jag har på måndag piper min telefon. Jag som gett upp hoppet för länge sen sneglar på telefonen och läser meddelande från +44. 

Han har haft fel på mobilen. Han har inte glömt mig/hatar mig/dött. Jag får hans msn-adress, addar honom och går på lunch. Glad som en jävla lärka. Människor på gatan tittar konstigt på mig och mitt leende som går från öra till öra och mitt ständiga fnittrande. Anna är fortfarande depp. Men glad för min skull. Såklart. Som den fina människa hon är.

När vi står i kön inne på Martins Gröna piper Annas telefon. Nu är det hennes tur att le från öra till öra. Hon kanske inte fnittrar lika mycket eftersom hon är norrländsk och lite mer sansad än jag men jag vet att hon gör det längst där inne i det norrländska djupet.

Vi går med lätta steg tillbaka till kontoret och när jag snabbkollar min dator så har Han skrivit till mig på msn.

Okej, nu får ni gå och kräkas everyone.

Fredag hoho.

Into the night.

Rackarns vilken tur att den här veckan äntligen går mot sitt slut. Några arbetstimmar kvar bara sen äntligen. Viiiiiiin, verklighetsflykt, vidare. 

Får inte bli för tipsy på AW:n  bara. 18.30 ska jag nämligen vara i representabelt skick på avskedsmiddag för min kära lillebror Erik som flyttar till Åre och säsongar på söndag. Ska bli trevligt att få hela familjen Gutung samlade under ett och samma tak för en gångs skull. Hoppas på lite villkorslös kärlek från Travis och Ozzy också.

Efter middagen ser jag fram emot att träffa Jenny och Linkan i Södertälje, dricka öl och prata om London. Eventuellt pratar vi om något annat också.

Note till er som är med i Intresseklubben: Det är nu ni tar fram papper och penna. För nämligen så:

Misstänker jag att jag även hoppas på ytterligare något med tanke på att jag stod i duschen så länge igår och rakade ben och filade fötter att min lgh förvandlades till en ångbastu och jag fick sitta en lång stund och eftersvettas. 

Alltid redo lixom. 

Get back in line.

4 dagen hemma och livet återvänder så smått till det normala. Blev glatt överraskad av en kille på bussen imorse som pratade JÄTTE HÖGT i sin mobil (vilket jag i normala fall skulle stört ögonen ur mig på) och deklamerade att "det är fredag imorgon". Jag som trodde det var onsdag idag. 

Fredag betyder få timmars arbete och valfritt intag av alkoholhaltiga drycker. Tur det. Den här veckan har varit allt annat än pepp. Verklighetsflykt-JA TACK. 

Den lilla inneboende Londonbon jag har här inuti har gjort den vanligtvis hyfsat organiserade, livsnjutande Stockholmsbon med en enorm arbetslust, till en totalt förvirrad, ostrukturerad, opeppad spillra av sitt forna jag. 

I måndags när jag och Frida var ute på en liten prommis pratade vi om det här med att saker och ting har en mening. Igår när jag var och fikade med Copy-Anna och Frida kom ämnet upp på tapeten igen. Det har ju hänt en massa trista grejer på sistone. Lågkonjunktur och privata grejer och problem som följer med bostadsrättsägande t ex. 

Och jag tror verkligen på det här. Ur allt ont föds något bra. Om livet bara lunkade på i sitt vanliga jag skulle man aldrig utvecklas. Man blir för trygg och för bekväm i sin situation. 

Att det är lågkonjunktur och därmed väldigt osäkert med jobbet här. Att jag åkte till London och blev förälskad precis just nu. Det kanske är den där högre maktens sätt att tala om för mig att det är dags för något nytt. Jag tror på det.

Imorgon fredag. Yeay!

London Calling!

Det var alltså min första gång i London, av någon hemskt outgrundlig anledning såhär i efterhand, och jag kände mig som ett barn inför julafton när det blev torsdagmorgon och det äntligen var dags att åka. 

Resan gick helt enligt plan och vi anlände till Stanstead en kvart före utsatt tid. Vi tog tåget in till stan och checkade in på vårt hotell i Paddington strax efter lunch. Katja och Sanna hade tagit ett tidigare flyg så vi stack direkt och mötte upp dom på Oxfordstreet. Där shoppade vi loss med våra sprojtans nya pundsedlar tills vi var alldeles trötta och magarna kurrade.

Tillbaka på hotellet piffade vi till oss och drack öl och rökte massor av cigaretter. När vi var klara för vår första natt på stan stack vi till SOHO och letade halvt ihjäl oss efter Bröderna Olsson som skulle ligga där NÅGONSTANS. Men vi hittade det inte och hamnade på ett veggoställe där vi käkade och drack mer öl. Vi gick genom horkvarteren påväg till Fox och det var spännande och otäckt på en och samma gång. Vilka underliga typer det fanns där.

Väl på Fox var det fullfart och hela stället skakade av rock n' roll. När det stängde kl 12 (eftersom det var torsdag), gick vi till ett mindre ställe som hade en hemskt trevlig DJ och jätte stora ölglas men som jag inte minns vad det hette. När sen dom i sin tur stängde gick vi till ytterligare en rocklubb. Sen blev kl 3 eller något och vi var ganska matta efter vår första intensiva dag i London så vi drog oss tillbaka till hotellet och somnade ovaggade.

På fredagen gick vid upp strax innan lunch och gick ut och åt frukost. Sen tog vi bussen till Camden och shoppade bland alla galna butiker där. Johan och jag bokade tid för att tatuera oss men sedan fick vi kalla fötter när det inte kändes så värst seriöst där och drog. Medan dom andra fortsatte shopingen gick jag o Johan till Worlds End och drack öl och lyssnade på hårdrock. Det som slog mig är att alla människor blandar sig på ett helt annat sätt i London än här hemma i Stockholm. Där satt långhåriga rockers vid ena bordet och vid nästa satt kostymklädda gubbar och läste tidningen och tog en AW. Senare anslöt sig resten av gänget och så åkte vi hem. Micke och Hannes hade även dom nu anlänt till London och hotellet så vi hängde lite på hotellet innan vi åkte tillbaka till Camden sent på kvällen och rockklubben Electric Balroom. 

Det var där det hände. 

Jag står där i baren och beställer när en kille kommer fram och säger hej (fast ja Hello, eller Hey eller Hi eller nått dårå). Sen var det kört. Han ledde mig genom det här ganska stora och förvirrande stället med alla sina våningar och olika trappor och dörrar och helt plötsligt var vi ute på ett tak där massor av människor stod och rökte. Vi rökte och drack och hängde med hans kompisar och vi lämnade inte varandras sida resten av kvällen. När han kysste mig första gången var det som om tiden stannade (jajaja det låter helt jävla corny men det var som på film). När  det stängde fick han mitt kort och jag tänkte dels helt uppe i det blå och dels helt deppig att jag förmodligen aldrig skulle se honom eller höra av honom igen.

När vi kom hem till hotellet piper min telefon. Det var han, Craig. Han bor själv inte i London utan en bra bit ifrån och är och hälsar på vänner som han sover hos. Vi messar lite fram och tillbaka och jag skriver slutligen att vi ska på spelningen med Rancid på lördagkvällen och efter det till klubben Fox och att jag gärna skulle träffa honom igen och somnar i min säng.

På lördagen känner vi att vi inte är klara med Camden så vi åker tillbaka och shoppar lite mer. Jag har fortfarande ett enormt sug efter att få föreviga den här resan med en tatuering. Så jag går till en annan studio (det ligger typ en tatuerarstudio var tionde meter här). Jag hittar en där dom verkar väldigt seriösa så jag bokar tid och får en ett par timmar senare. Dom andra vill en sväng till Oxfordstreet så dom lämnar mig i Camden. 

Jag tatuerar ett litet snirkligt L bakom höger öra och irrar sen runt och letar efter rätt buss  ett tag. På bussen hem får jag ett mess från Craig som säger att dom skall ut och bowla på kvällen för någon som fyller år och att alla är så bakfulla sen gårdagen att han tror att det blir en tidig kväll och att han är ledsen för att vi förmodligen inte kommer hinna ses. Jaha, det var ju tråkigt. Men jag önskar honom en trevlig kväll och hälsar honom välkommen att hälsa på mig i Stockholm. 

Hemma på hotellet dricker vi öl, och peppar upp oss inför spelningen. Vi drar till Astoria som är sprängfyllt av folk. Rancid kliver på scenen och strax ångar hela lokalen. Publiken är i extas inklusive jag själv och Rancid är på topp. Dom spelar tydligen 29 låtar men när sista riffet tonar ut känns det som om dom spelat i 20 min max. 

Vi drar till Fox och har det trivsamt som bara vi kan. Jag går  ut för att ta en cigg och helt plötsligt står han där. Igen. Craig. Han har kommit med sina vänner och jag som inte trodde kvällen eller livet kunde bli bättre håller på att spricka av lycka. Vi är som ihopflätade och när hans vänner  drar vidare stannar han kvar. Han bjuder mina vänner på drinkar är artig och trevlig och snygg och helt underbar. Han släpper mig inte på hela kvällen. Mina vänner håller på att kräkas på oss och vårt gullande.

Klockan blir 3 och Fox stänger. Vi går omkring hand i hand på stan ett tag och vill inte att kvällen ska ta slut. Vi träffar upp hans vänner som ska ta med honom hem dit han ska sova och vi måste skiljas åt. Efter vi kysst halvt ihjäl varandra måste han tillslut gå och han frågar -What are we doing now? Han föreslår att vi hörs via mess och tar det från där. Han går. Jag fäller en tår. 5 minuter senare får jag ett mess från honom att han är ledsen att vi hade så lite tid men att han verkligen tyckte om den lilla tid vi hade. 

Guud. Kan man bli mer knäckt. Det var love att first sight. 

Jag kommer hem till hotellet 5 på morgonen och 8 ringer klockan. Upp och packa och klä på sig för  att åka till flyget. När vi kommer till Liverpool station och tåget som ska ta oss till Stanstead är det fel på rälsen och inga tåg kommer att gå på 2 timmar. Tar vi tunnelbanan missar vi flyget. Så vi hoppar in i en taxi och jag säger -In a hurry. Taxichaffisen tittar skeptiskt på mig, men det var det värt att få säga så (har alltid velat). Han kör iallafall som en galning ut ur stan och vidare på motorvägen. En timme och 120 pund senare är vi framme och hinner precis checka in bagaget. 

När jag kommer hem till Sverige och sitter där ensam på flygbussen med regnet ösandes nedför rutan och med November Rain i hörlurarna, sätter jag på telefonen. Jag har fått mess från Craig.

Ni vet ibland händer saker som förändrar en. Förändringar som inte går att göra ogjorda. Det gjorde London med mig. Och visst var det helt underbart att träffa Craig men det var ändå bara en bonus. Det kändes mer hemma än här hemma. Och jag vill bara tillbaka. Om Craig kommer finnas kvar i bilden vet jag inte men mitt ständiga illamående säger mig att jag verkligen hoppas det.

Så nu mottages alla tips på jobb och boende tacksamt.

xoxo

Sister of mercy.

När man haft den bästa helgen i hela sitt liv och blivit förälskad x 2 är det inte så lätt att komma hem eller att anpassa sig till vardagen igen. 

Efter en sömnlös natt och över ett dygn på vätska p g a av ett ständigt illamående skapat av separationsångest är det tur att man har en syster som vet hur man gör lite damagecontroll. För hur får man sin depphög till storasyster att må bättre och få i sig lite näring en kall och trist novembermåndag när aptiten tryter? Jo man bjuder henne på favvomiddag som hon vet att storasyster älskar. Räkor, ost, rostat bröd, avokado, stearinljus och kramar. 

Det känns lite bättre nu. Men illamåendet och tårflödet verkar det inte finnas något stopp på.

(Fullständig rapport om London utlovas imorgon. Det har varit alldeles för splittrat i huvudet på Mammas Lilla Monster idag).

Godnatt.

Dom där rosa dårå.

Det är dom jag kommer sväva på till London. Jag satte presentationen. Chefen ringde nyss upp mig och berömde. Känns så JÄVLA BRA! Jag kan. Jag är inte en bluff. Tydligen.

Ha en trevlig helg allihopa. Vi hörs igen på måndag då jag avlägger fullständig rapport om helgen, London, Rancid, spriten, rockklubbarna, shoppingen. Äventyret.

Puss o hej.

Det är nu det händer.

P-day. Presentation-day.

Det här jag jobbat så hårt inför, den här nya kunden. Det är dax nu. Presentation 15.30 i em. Nervigt och spännande. Har varit hemma och färgat utväxten nu på morgonen och noga valt outfit. För att safea (man vet ju aldrig) så toppade jag det hela med knallröda läppar. I värsta, värsta fall får jag väll knäppa upp en knapp till.

Imorrnbitti lyfter jag mot London. På rosa moln eller regnmoln återstår att se.

Som ett slag i Solarplexus.

November kom som en chock för mig och drog med sig allt möjligt elände. Mörker och kyla och lågkonjunktur och skräp. Gårdagen är som ett svart hål i historien av olika anledningar och huvudvärken hänger kvar ännu idag. Inte ens London på torsdag kan just nu få mig ur den här formsvackan. Att vädret dessutom lagt sig som en tung, grå, blöt yllefilt över Stockholm hjälper ju inte heller upp. Men ibland är det så helt enkelt. Så vi jobbar på här i ett rasande tempo och hackar helt enkelt i oss att läget är som det är.

Ibland säger en klassisk gammal musikvideo mer än tusen ord.

Livet som AD #2

Ensam på kontoret en lördagkväll.

Men snart går jag hem och tar mig ett välförtjänt glas redwine och piffar lite. Sen inflyttningsfest hos kusin Mattias som flyttat till gatan bakom min. Välkommen till Hornstull kuz.

Livet som AD.

Ensam på kontoret en lördagmorgon.

Men det finns andra saker som är betydligt mycket mer fördelaktiga med att vara reklambyråanställd. Som t ex igår eftermiddag när vi drack så mycket Cava att klockan hann bli nio på kvällen innan jag tog mig hem. Jag och fantastiska systrarna Riklund insåg efter ett par glas av det goda spanska bubblet att middag vore en bra idé så vi hämtade upp lite libanesiskt/mexikanskt och lät sen bubblorna stiga oss till huvudena. Kom hem helt mätt och nöjd och lite tipsy och stupade i säng efter en lång vecka.

Fredag kort och gott.

Jag vet inte vad som händer ikväll.
Jag vet inte ens om jag ska ut eller om jag ska vara hemma.
Jag vet att jag måste jobba i helgen.
Jag vet att jag inte kan vara alltför hängig.
Jag vet att jag blir mer kreativ av att se mig omkring.
Jag vet att jag vill att något spännande ska hända och det vill jag nästan jämt.
Jag vet att det inte händer något spännande hemma (iallafall inte om man är ensam hemma). På min telefon kanske det händer nått spännande snart. Hoppas. (Innan jag hann publicera det här inlägget gjorde det det.)
Jag vet att jag skriver det här mest för att övertyga mig själv om att det är okej att dricka ett par glas ikväll.

Och så vet jag det här. Trevlig fredagkväll allesammans.

Step by step.

Steg ett. Internpresentation. Check. Det gick superbra. Jag är GLAD. Det firar jag med att tvätta och lyssna på det här.

Det är nu det gäller - the prewiew.

Okej såhär dårå. Jag- moi, har fått en ny kund, som är helt ny för byrån. Alla andra konton jag jobbat med sen jag blev anställd har varit befintliga kunder. Dvs. koncepten har redan varit satta och jag har bara jobbat vidare med dom. Men den här nya kunden är ju som sagt helt ny och jag ska se över allt från grunden. Mycket roligt, givande, spännande, kreativt etc. men också nervööööst. Mitt första seniora uppdrag. 

Och det här har jag hettsjobbat med ett tag nu tillsammans med EB-Copy-Anna och vi tycker vi kommit fram till bra grejer, vissa tom jävligt bra. Men nu, om en liten liten stund ska det här presenteras för vår CD, VD/Projektledare och vår produktionsledare. Och helt plötsligt börjar jag tvivla på mig själv och mina ideér. Det gör jag ju iochförsig varje gång jag ska presentera nått och jag frågar mig ständigt när dom ska se igenom mig och komma på att jag bara är en bluff. Är det nu då kanske? Och att jag inte har någon som helst framtid inom AD-yrket? 

Den riktiga presentationen (den för kunden) är på onsdag em. På torsdag morgon sitter jag på ett flyg till London. Tror ni jag längtar tills det här är över och jag är 10 000 m upp i luften påväg till minisemester eller?! Får hoppas att jag kanske tom svävar på små rosa moln då. 

Håll EN tumme för mig allesammans. EN. Två betyder otur.

I morse.

Vaknade AV MIG SJÄLV. Tidigt. Det händer bara när jag är riktigt spänd över något t ex min födelsedag, julafton etc. Okej jag är som ett barn på många sätt. Men i morse var det faktiskt av en liten vuxnare anledning: Presidentvalet såklart. Och jösses vad glad jag blev. Obama. Woohoo. Grattis USA och grattis världen.

Typ såhär glad blev jag (fast med lite bättre tandvård).

Minns Anna som hon än gång var.

För snart kanske hon är lite chockskadad. Såhär såg hon iaf ut bakifrån strax innan jag utdelar min hämnd. Kom inte och säg att jag bara hotar. Jag lovar. Moahahahahahahaha.

Anna alldeles ovetande.

This is a Warning!

EB-Copy-Anna. Sitter just nu och härmar allt jag säger. Sjukt störigt. Akta dig Anna. I will haunt you down. Don't mess with ADHD.

Obama for president.

Det är nära nu. Sååå sjuuukt SPÄNNANDE. Om Obama inte vinner kommer jag gråta. Förvisso kommer vi ha sjukt roligt åt, inte med, Palin i 4 år om McCain skulle ro hem segern. But still. World peace. Not så troligt att världsläget, den finansiella krisen eller någon som helst annan kris, på NÅGOT vis skulle förbättras med två idioter vid rodret. Go Obama. 

Peez Y'all

Everything's on TV.

Hittade denna i mobilen. Om det inte framgår tydligt så är det en bild på Johans TV och en stillbild på den livesändning MySpace-tv sände, där vi såg ett mycket rörligt Hellacopters göra sin näst sista spelning ever. R.I.P

Girls, girls, girls.

Tjejligan var på topp igår. Alla utom Ann-Sofi som gick och blev magsjuk lagom till festligheterna.  Stackarn. 

Medan vi hade hur trevligt som helst och blev snyggare för varje minut, började vi fundera på vart vi skulle gå sen? Efter många bra och dåliga förslag kom vi fram till att vi ville spela luftgitarr och slänga med håret till Guns n' Roses (då hade jag och Sara 1 jämfört våra Guitarr Hero-skills ett tag och kommit fram till att vi var GRYMMA) så vi drog till ROCKS. 

Alla hade kul på ROCKS utom Sara 2 som var räddare än Lilleskutt för alla hårdrockare. Jag försökte förklara att dom innanför allt hår, läder och nitar, bara är små pojkar som inte är farliga ett enda dugg. Men hon verkade inte tro mig och åkte hem lite tidigare än oss andra. 

Jag var i mitt esse och dansade så att strumpbyxorna satt runt fotknölarna *nästan*. 

På hemvägen hetsade  jag taxichauffören att trycka plattan i mattan och uppviglade till trafikbrott när jag försökte få honom att köra mot rött. Rock n' Roll skrek jag och Anna som också satt i taxin undrade "vad jag gick på?" När jag började massera chauffören stängde han av taxametern och vi åkte hem nästan gratis. "Under mina 20 år som taxichaufför har jag aldrig varit med om att någon masserat mig tidigare" sa chaffisen och log brett. Kul att jag fick ta din oskuld sa jag och vinkade hej då. 

Medan Anna städade upp efter förfesten och hällde i mig vatten satt jag fortfarande och yrade om rock n' roll. Det är  det sista jag minns. Idag är jag inte så jävla Rock n' Roll. 

Snart kommer syster yster, då blire SATC the movie och pizza. 

Tack som fan!

Same Ol' Situation.

Missade spelningen (dåligtsamveteeftersomdetvarkompisarsomspelade). Flåååååt. Jag suger. Sällskapet på Mbargo var för trevligt och tiden flög iväg. Mitt i alltihop dök Konstnären upp. Senare hamnade jag i ett badkar med ett glas vin. Och idag är jag inte ett dugg bakis och firade denna ovanlighet med en riktig helgfrukost, bestående av äggröra, rostat bröd och te.  

Om några timmar invaderas mitt hem av gamla tjejgänget, åtminstone delar av det, och ett par nyare vänner. Det blir tjejsnack deluxe, vin, snacks och vidare utgång. Trevligt med andra ord.

 I'll keep you posted.

Kickstart my heart.

Helt vanlig fredag här i Hornstull. Efter jobbvin blev det hem och sätta på helgkostymen. Nu Mötley Crüe och rödvin. Snart öl med oooold vän på Mbargo. Sen spelning i Skanstull och efter det får man helt  enkelt se vad Stockholmsnatten har för planer för moi. Inget nytt under solen med andra ord. Bara så. Bra så.

Jag och Leila bakar.

Mariefred by summer.

Då var föräldrarna på plats och jag precis hemkommen från Långgatan i Mariefred. Det ska erkännas att det sved lite i hjärtat när jag påväg dit i onsdagskväll åkte förbi Nykvarn med tåget. Mitt barndomshem. Go. Vent. Gone. 

Men när jag kom fram var det nästintill glömt. Mitt i gamla staden Mariefred med sina kullerstenar och granne med Mälaren bor dom nu i en helt nyrenoverad etagelägenhet i ett hus från 1800-talet med egen vinkällare. I den knarriga gamla ektrappan till övervåningen går det definitivt inte att smyga. Men vad gör det? Dom har gjort det så bra. Bevarat dom gamla fina detaljerna som ger den där känslan av själ (jag är helt övertygad om att det spökar) och renoverat det till tipptopp standard- Ååååh. Jag vill nästan (ni läste NÄSTAN) flytta dit myself.

 

När man går på gatorna där är det nästan så att man förväntar sig att man ska stöta ihop med någon Astrid Lindgren-figur. Det är så gammalt och då fint att det känns overkligt. Som en sagovärld. 

Sen är det ju Tv-kocken/bakerskan Leila Lindholms tillhåll. Dom där vackra miljöerna hon cyklar omkring i när hon ska baka nån piffig kaka, i sin piffiga outfit, med sitt piffiga leende och sina tindrande ögon, är Mariefred gott folk. 

Efter en hel dag av fixande och piffande var jag inte lika piffig som Leila. Bakade gjorde jag inte heller men däremot lagade jag spenat & ricotta fylld Canneloni till middag som var en riktig hit. 

Mamma och pappa kanske svimmar nu men: Jag ska hänga där JÄMT i sommar. Hela tiden bada, åka turer med nya båten och fiska och dricka vin från vinkällaren. Jag tänker mig att man kanske kan ställa ner en säng i vinkällaren i sommar och ha det riktigt svalt och skönt och tillverka ett jäääätte låååångt sugrör. Sen behöver man inte be om nått mer.

Det kom bloooood ur Lina.

Vilken dag. Inte nog med att jag ska agera flyttgubbe ikväll, vi var precis iväg och tog influensa vaccin med jobbet. Här finns det inte tid för att ligga hemma vet ni. Det gjorde ONT. Ondare än jag mindes från förra året och så kom det lite blod. Men jag fick iaf plåster på fisken. Titta!

Måste bara berätta...

Mitt liv. 

Det är sååååå spännande just nu. Igår t ex. jobbade jag till strax efter 21.00, åkte hem betalade räkningar, borstade tänderna (på mitt nya vuxna ansvarstagande sätt med eltandborste, tandtråd, mellanrumsborste, munskölj, tungskrapa och allt), tvättade ansiktet noggrant med min nya Biotherm cleanser, vilket jag följde upp med Biotherm ansiktvatten och fuktkräm. Låg i sängen strax efter 23. 

Och idag t ex. jobbar jag hela dagen. Sen åker jag till Mariefred och hjälper mor och far att flytta in i sitt nya.

Ni behöver inte skämmas för att ni är lite avis. 

Apropå vitt skräp.

Utanför mitt fönster.

Är det regn och sol på en och samma gång. Det känns precis som mitt humör just nu. Och det är så jäkla beautiful.

Hipp, hipp, hurra! Traviz fyller 8 år idá.

Idag är det storebrors tur att fylla år. Hela  8 stycken. Återigen är det all work and no play för min del. Men Ozzy verkade ha fattat galoppen sist och har inte visat några tydliga tecken på depression, trots mitt uteblivna besök. Travis är ju både äldre och klokare så vi håller en tumme att jag inte sårar honom för resten av livet nu och bloggar en födelsedagstårta även den här gången. Sänder mina kärleksfullaste tankar och ber er igen - mamma eller pappa - att läsa det här för födelsedagsvalpen och ge honom en stor blöt puss på nosen från mig. 

Födelsedagsvalpen.

The never ending story är verkligen never ending.

Men jaaaaa, det börjar bli tjatigt. Jag vet. Men som gubben i lådan eller den där bollen som hela tiden kommer tillbaka till dig, dök han upp igen igår. Konstnären. Han är inte kär längre... tydligen. Nu vill han ses. Det svänger fort i hockey om man säger. Det är tur att jag aldrig hinner bli uttråkad iallafall. 

Annars har helgen i följande ordning varit typ: sova, tvätta, städa, jobba, vina, sörja Hellacopters, inte orka med kön till Debaser och istället gå till Medusa, dricka järn, bli full, åka hem, ha efterfest, sova, vara extremt dagen efter, träffa gammal kompis som går sina 12-steg över en fika och reda ut gammalt groll, promenera på söder, handla, laga middag. Och nu, Ensam mamma, är så jäkla tjäck och har sådär härligt nära till skratt, söker. Kanske helgens höjdpunkt.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Vara nykter, sova, tvätta, jobba, träna. DET var planen för helgen. Nu har ju helgen bara börjat men det började inte så bra. Alltså om man ska utgå från mina egna löften till mig själv. 

Helgen började med AW på jobbet. Vara nykter kunde vi alltså stryka direkt. Tvätta ska jag iof försöka göra imorgon. Jobba också. Men sen spelar ju for fuck sake HELLACOPTERS på  Debban. Deras sista spelningar någonsin rivs ju av nu. Så nykter kommer man med största sannolikhet inte vara imorgon heller. Men nu ska jag iallafall sova (ovaggat) så jag orkar beta av lite från To Do-Listan imorrn. Sova. Check.

Ordning & Reda pengar på Fredag!

Känns lite tomt här på kontoret idag. Min EB-Copy-Anna har åkt hem till Pite. Grått och trist är det kring Hötorget idag också. 

Därför tänkte jag blogga två bilder från min och Annas prommenix till Ordning & Reda igår. Den ena för att man på den skymtar Annas ena skobeklädda fot och den andra för att vädret igår var det motsatta till idag. 

På skobilden kan man även t ex se min ena skobeklädda fot och min Ordning & Reda-påse.  I påsen ligger en ny, fin, turkos, skrivbok. Den förra tog nämligen slut. Det blev för mycket tankar och ideér som trängdes i den tillsist. Och nu-ny kund, nytt, uppdrag, ny skrivbok. Logiskt va!?

Och hörrni...det är FREDAG OCH LÖN. Tjoohoo.

Hipp hipp hurra Ozzy fyller två år idá!

(Eller faktiskt igår men då gick det inte att komma in på skitblogger av någon anledning så jag får blogga detta nu ist dårå).

Eftersom jag är all work and no play för tillfället så kunde jag inte åka och gratta in person. Det gör lite ont i hjärtat faktiskt. Men jag sänder ut mina varmaste och kärleksfullaste tankar så kanske födelsedagsvalpen känner av det (hundar har ett sjätte sinne sägs det ju). Och så kanske någon av er - mamma eller pappa - kan läsa upp det här högt för Ozzy och visa honom bilden på tårtan så att han inte tror att jag glömt honom minsann. Och Ozzy du får också 3 frislick i ansiktet nästa gång vi ses. Men där är det nog.

Födelsedagsvalpen i fråga.

...och jag lät den rätte komma in.

Se den, se den, se den. Det var inte alls massa larviga vampyrscener. Blackeberg 1981 var precis så otäckt som jag trodde. Vampyrgrejen var såklart också otäck. Men skräckfilm? Nja. 

Mest av allt var det ett drama. I botten, under alla dom där tragiska människo/vampyr-ödena, låg en vacker kärlekshistoria. Men den var mörk och tragiskt och så jääkla "In your face", hela historien. Jag vet inte under hur lång tid, men ganska länge satt jag och tänkte att nu får det snart vara slut, jag orkar inte mer. Men man ville ändå se mer. Förstå mer. 

När filmen var slut kändes det ungefär som att jag hade kört 60 mil i mörker och med snö virvlandes i strålkastarna, utan rast. 

Helt jäkla utpumpad men glad över att "Låt den rätte komma in" kunde mäta sig med hajpen åkte jag hem och funderade lite på vampyrer. True Blood är väll nästa grej att ta tag i nu då. Och att läsa alla Ajvides böcker såklart.

Låt den rätte komma in.

Fick precis reda på att förhandsvisningen av filmatiseringen av boken med samma namn och som jag ska på om drygt en timme är en rödamattan-tillställning. Trodde inte jag. Jag har smutsiga vita Converse, tights och kofta på mig och sitter på jobbet fortfarande och jobbar. Jag hinner inte hem och byta. Tvingade Bonnie som är min +1 att ha liknande outfit så jag inte ska behöva skämmas alena. 

Det ska bli kul att se om filmen är så bra som hypen gör gällande. Läskigt också för den delen. Vampyrer i Blackeberg minsann. Vampyrer är läskiga. Blackeberg är också läskigt. LÄSKIGT! Fast Frida läste precis att Linda Rosing också ska på premiären. Det är kanske ännu läskigare.

Skaffa ett liv #2

Jobba hela dagen, över lunchen, i hundraåtti, fram till jag gjort mina timmar plus lite till för min arbetsgivare, då byter jag raskt över till pro bono uppdrag/frilans, allt såklart lika panikartat. Vid byråmötet ler alla produktionsledarna ikapp, medlidsamt, när det som ligger på mitt bord gås igenom och den ena av dom meddelar mig att jag kan glömma mitt liv fram till jul. 

Bilder av vita sandstränder och turkosa hav börjar genast flimra förbi för mitt inre seende. (Självklart är jag skit snygg, vältrimmad och har en perfekt solbränna i det här seendet och det syns inte ett spår av min höstglåmighet eller ringarna under ögonen som sprider ut sig över ansiktet lite mer för varje dag). 

Men det är nu officiellt lågkonjunktur och två människor jag tycker mycket om har redan fått kicken från sina byråer. Så jag ska inte gnälla. Jag ska vara glad och tacksam sålänge min brist på fritid inte blir till en JÄKLA MASSA timmar att fylla varje dag. 

Och jag glömde nästan...nästa vecka* har jag ju tagit ledigt från alla typer av jobb för då ska jag hjälpa mina föräldrar att flytta till Mariefred. DET blir roligt. 

Hur kunde jag NÄSTAN glömma det?

*Rättelse. Nästa TORSDAG ska det vara. Inte hela veckan. Dagens Freud månne?

Ugh!

Mms till mamma fredagnatt kl 00.02:

Mamma. Vi hittade en indian. :D bara för dig. Puss

(Våran mamma äääälskar indianer. Vilket Frida också berättade entusiastiskt och högljutt för indianen. Indianen var inte lika entusiastisk och gillade inte att vara med på bild men för att visa våran mamma var det väll okej. Just den här var apache och kom från Canada. Han pratade mycket om mina och Fridas "olika energier" och sen meddelade han att om jag inte fattade det så stötte han på mig. Men så långt tänkte jag inte gå för att göra mamma glad. Någonstans måsta man ju ändå dra gränsen. 

Mamma undrade vad vi gjorde ute med indianer mitt i natten när vi hade sagt att vi skulle vara hemma och sy gardiner? Det kunde vi inte riktigt svara på. Trots denna besvikelse över sina 2 döttrar så var hon glad och nöjd över det här med indianan iallafall.)

Frida är ganska så stolt!

Spotify.

Jag sitter här och är helt lycklig i varenda fiber i min kropp, t o m dom som är helt bedövade av träningsvärk från gårdagens BodyPump. 

Spotify. Vilken jävla grej hörrni. *skaaldriglämnadatornmer*

Dalarna är FANTASTISKT. Vackert.

Min tidigare inställning, att Dalarna är oerhört; fult, grått och dött och att det är sjukt synd om alla som bor i Dalarna får jag svälja ner med nått starkt efter den här helgen.

Johans föräldrar var dessutom supergulliga och jag hade såklart ingen som helst grund för min nervositet. Jag träffade även två mostrar och morbröder, en mormor, en morfar, några bekanta och div. husdjur. Allihop väldigt trevliga. Jag måste också ha skött mig fint, för när vi skulle åka så blev jag inbjuden att komma fler gånger. 

Under helgen har vi också; ätit god mat, druckit massa gott vin, spelat TP, njutit av den vackra naturen, varit på Konsum och Systembolaget i metropolen Vansbro (och hållit oss för skratt åt en inföding som skulle köpa en platta "Kungen", kollat på både hockey och fotboll och sett en hord fulla jägare som "laddat upp" (OBS! Roligt. Haha) inför älgjakten som tydligen börjar idag (glad att jag hann hem innan dess).

Såhär såg det ut:

Vid bron precis mellan Johans föräldrar och Jonas föräldrar.

Vid stranden till vattendraget mellan Johans och Jonas föräldrar. (Minns inte vad ån hette).

Påväg till (och från) Vansbro.

Vid en rastplats intill Malingen ? Hette det så Johan? Sjukt stolt om jag minns rätt.

Min copy-Anna är EB. På rikt.

Jag är tillbaka på min plats-byrån, where I belong. Sällskap. Woohoo. Och jag har så roliga/EB (efterblivna) jobbizar.** 

T ex alldeles, alldeles nyss, nästan NU faktiskt, kläckte Copy-Anna ur sig "nu ska du få för gammal ost". Bara sådär, rakt ut i luften. 

Jag sitter ju närmast och tar för givet att det är jag som ska få för gammal ost. Men vilken gammal ost är det jag ska få sota för undrar jag? Som för dagen känner mig väldigt oskyldig och långt ifrån gamla ostar. Men det visar sig att hon bara inte kunde hejda sig från attt kläcka ur sig det. Hon har ju trots allt inte sagt det på hela dagen. Som om hon brukar göra det?! Nä. Hon är helt enkelt EB. Eller kanske är det tourettes? 

Ett annat bevis på att hon är lite "tappad" är hon vid ett tillfälle försökt rimma med hjälp av ordet RIKT, vilket enligt henne är dialektalt från Norrland och ska betyda RIKTIGT. Det är det inte. Det betyder det inte. Anna är inte som andra hon.

**Internt skämt igen. Förlåt. Ska berätta en annan gång.

För jag ska åka till Dalarna i helgen jag.

Okej. Just för tillfället känner jag mig lite friskare, lite starkare, lite bättre helt enkelt.

Kanske kanske har min inbjudan att följa med min kompis Johan och hans kusin Jonas att hälsa på deras  föräldrar i dalarna i helgen nått med saken att göra?! Kanske. Det känns  väldigt roligt, nytt och spännande iallafall. Inte varje dag jag hänger i dalarna kan jag säga. 

I våras när jag åkte till och från Hundfjället med buss  stannade vi iochförsig och lunchade på nån vägkrog/hemslödjsnäste/turistfälla (det  fattades bara en fastkedjad ren, som den jag såg i Stöten nått år tidigare). Jag uppskattade det inte så värst mycket kan jag säga. Men det kanske hade att göra med att jag på ditvägen hade  en spysjuk snorunge bakom mig som spydde titt som tätt i en påse *jättelättattslappnavdåvainteenstrotsattjagmedflitvarbakfullförattkunnasovahelavägen* (haha Anna)**, och på hemvägen hade ett knä som såg ut och kändes som kriget. Jaja jag ska inte döma dalarna efter denna lilla erfarenhet. 

Det konstiga är, och detta undrar jag om någon har en teori kring, varför det känns så jobbigt att träffa sin killkompis föräldrar för första gången? Så känner jag aldrig med nya tjejkompisar. Jag e lika nervös inför det här som om Johan var min nya pojkvän. Men Johan är bombsäker på att hans föräldrar och Jonas föräldrar OCH hans morfar kommer gilla mig så let's hope so *hållerentumme* (haha igen Anna)**. Jag struntar nog i min första ingivelse att ta med en banjo i tack-för-att-jag-fick- komma-present...dom kanske inte ser det roliga i det hela och vi kan hamna lite snett  redan från början.

Iallafall så tänkte jag att jag skulle skämta lite med familjen Åkerlind vid lördagens middag (och detta såklart bara om vi hit it off om man säger, annars no no och Johan spelar självfallet med och är med på noterna).

Jag tänker helt enkelt ställa mig upp och säga att jag och Johan *tittar leende och kärleksfullt på Johan nu* har nått att tillkännage. Familjen har antagligen slutat tugga i sig middagen nu, slutat klunka/sippa sitt vin (vet inte vilka alkoholvanor som gäller här, note to self: kolla det innan du häller i dig en flarra själv) och då säger jag helt  enkelt att vi är så glada att vi får  vara där!

Jag tor det kan bli skitroligt. Tror ni jag törs? 

**Internt skämt.  Berättar en annan gång.

Berättelse från en sjuksäng.

Ska jag aldrig få bli frisk hörrni?

 

Jobbade hemma igår dårå ( tack heta it-kille, det va nog värt allt det där genanta trots allt).

Men idag hade jag en plåtning och dessvärre kunde man inte ha den här plåtningen hemma (det kan inte ens en it-kille fixa). Så det var bara att försöka spackla upp sin bleka nos till någotsånär representabelt skick. Invirad i kofta, mössa och jättehalsduk hämtade jag (och taxichaffisen) upp fotograf med tillbehör och for iväg till location. Host host host. 

Plåtningen gick kalas, trots att vi inte hade någon stylist och vilket jag nu kan pränta dit på min meritförteckning, och vi var klara innan lunch. Men oj vad jag inte var redo för en den ansträngningen. Så förbi kontoret och stämma av lite och tillbaka hem i ett huj. 

Hemma får jag jobba ostört i mina mjukisbrallor stl. EXTRALARGE och hosta lungorna ur mig och snörvla högt utan att någon höjer på ögonbrynen. Älskar hemma. Älskar att jag kan jobba hemma.

Atjo prosit.

Cro Magnon?

Gud jag rodnar så jag blir blålila. Jag har inte skämskuddar så det räcker till på långa vägar ens.

Allt p g a att jag någon gång efter 20.00 fastnade på Kanal 5 och deras nya dokusåpa-Färjan. 

OHMYGOD!

Jag skäms så att jag biter på naglarna.

 

När personalen är "livrädda för jättehumlor", "känner sig rövknullade", "önskar att någon kunde skjuta mig" och resenärerna är på samma nivå fast med promille 2.0 i blodet,  kan det ju bara bli på ett sätt. KATAFUCKINGSTROF (som Kirsti skulle uttryckt sig).

Dessa individer kan bara inte tillhöra Homosapiens sapiens. 

Det går jag bara inte med på. Sådetså.

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

Den här helgen har jag ägnat mig åt två saker. Legat deckad i förkylning och gått vilse i skogen.

I fredags packade jag ihop mitt förkylda jag och åkte till mamma o pappa (om man ändå ska vara hemma och vara sjuk en hel helg, kan man lika gärna göra det ordentligt hemma i föräldrahemmet).

 

Så i lördags medan mamma och pappa åkte till Strömstad och köpte båt, passade jag hundarna. Jag, förkyld som tusan och lillebror, lätt bakfull och lite sur redan från början, tog med oss hundarna ut i skogen för en liten promenad.

Det började bra, det var fint väder och Erik påstod sig veta en lagom lång slinga.

Här kanske vi skulle ha valt en annan väg?

För vi gick och vi gick och vi gick och insåg ganska snart att vi var vilse.

Erik var törstig och jag hade huvudet fult av snor. Erik var ännu surare än förut och jag var helt utmattad. Inte blev det bättre när vi kom ut ur skogen och insåg vart vi befann oss, vilket var lååååååångt hemifrån. 

Med lite lotsning via mobilen från pappa var vi på rätt spår igen. Och efter lite pepptalk var lillebror på bättre humör och började spela musik från sin telefon. Vi önskade nog att vi kunnat flyga hem men istället lyssnade vi bl a på Mr Mister-Broken Wings och vipps (okej inte vipps men nästan) var vi hemma igen.

Tips från Coachen.

1. När er heta it-kille från jobbet ska komma på hembesök för att fixa med er dator, klä på er ordentligt. Annars kan linnen glida ner och blotta saker man inte vill blotta. När detta sen upptäcks av it-killen kan enorm rodnad sprida sig i ert ansikte och temperaturen i er lägenhet kan stiga till outhärdlig nivå.

2. När ni ger er heta it-kille lösenordet till er dator för att han ska kunna fjärrstyra/styra upp den hemifrån, se till att INTE just då (när han kan se och styra allt på ditt skrivbord) vara inne och spana på hans halvnakna Thailandsbilder på Facebook. För när han ser detta och kommenterar det så kan återigen enorm rodnad sprida sig i ert ansikte (vilket han inte kan se men nog ändå ana), temperaturen stiga till outhärdlig nivå och ni vill sjunka genom jorden och DÖ.

Byråmöte.

Mitt livs kärlek?

Jag dör lite här. Och den kan bli min för endast 13000 pix. Dessutom heter han Lille Elvis.

Dags att ge upp sitt vilda singelliv månne? 

Middag med tjejerna.

Har haft mina tjejer på middag. Dom där gamla fina vännerna som jag aldrig hinner träffa längre. Men dom finns alltid där och kommer alltid finnas. Och när vi väl ses är det som om det var igår.

Ikväll åt vi vegetarisk lasagne och chokladkaka, toppat med gamla minnen (och nya). Kakan kanske inte var det vackraste jag bakat men tjejerna verkade gilla den iallafall (försökte lägga till en bild här på en näst intill barskrapad form, men det har inte funkat att blogga bilder sen igår, skit åxå). Om någon är sugen så är det bara att komma förbi och skrapa ugnen. Där ligger minst en kaka till.

Never ending story.

Ni mins Konstnären. Han som dissade mig så på det där artiga/otäcka/näradödenupplevelse -viset. 

Man kunde ju tro att det var det lixom. End of story. Tack o hej nästa kille. Punkt. Men nä.

I fredagsnatt var det då dags igen. 

Sms från Konstnären 03.19: Ja dom bråkar.

Eeeh va? Han va ju kär och allt. Vad hände? Vad menar han? 

Min spontana tolkning var att han menade att han bråkat med sin kärlek och ville ha lite tröst. Men det är inte lätt och veta och ändå, Bah! Glöm det killen.

Det gick och det gick och det gick.

Helgen. Händelserik.

Fredag: Jobböl - Tapas på San Leandro - Drinkar på Pet Sounds - Rock på Rocks - Efterfest hemma i Hornstull.

Lördag: Gratisåkning och sol på Grönan - Rödvin med blandade vänner hemma - Mer rock på Rocks - Efterfest hemma igen dårå.

Söndag: Kvalitetstid med tv och pizza med Jenny.

Och såhär kunde det se ut på Grönan när vi åkte karusell.

Veckoslut tillslut.

Man kan väll säga som så att även om veckan började attans tungt o allt det där och resten av veckan inte varit nått att hurra för heller så är det nu iallafall äntligen fredag. Ett, ETT litet möte kvar, sen korkar vi upp här på kontoret. 

Ååååå jag har en sån där sprittande fredagskänsla. Anna här bredvid, säger åt mig att lugna ner mig så att hon inte blir "konstig" innan vi ska in i mötet. Vad hon nu menar med det? Å Freddan mittemot, säger att jag är i toppform. Det tycker jag låter bra. Och lovande. Eftersom sen hörrni, sen, ska jag och Anna här bredvid och Annas syster som också heter Frida precis som min syster (deras mormor hette förövrigt också Inez när hon levde, precis som min och Fridas livs levande mormor), och några fler dricka födelsedagsdrinkar för Frida på Pet Sounds.  Sen ska det mötas upp fler o fler o fler. Ja ni vet. Fredag. 

Woohooooo.

Dagens lunch.

Sms från Konstnären: "Hej. Jag är ledsen att jag inte  svarade i lördagsnatt." (Det är inte jag.)

"Det är så att jag är kär och har inlett ett förhållande med någon. Hoppas du förstår. /Konstnären"

Okej ni fattar va? Någon jag följt med hem från krogen nyligen och som jag tydligen har ringt i lördagsnatt, ursäktar sig på det här sättet. OMG! Jag satte ju lunchen i halsen, fick en nära döden upplevelse, såg livet passera revy och allt det där. 

Lärdom: Det är livsfarligt att följa med främmande män hem från krogen.

Livet och döden.

Hemskt tung start på veckan. Ni vet verkligen läge att stanna i sängen, dra täcket över huvet, ligga kvar så och hoppas att allt är bra nästa gång man kikar fram. 

Vad är det då som är så tungt kanske någon undrar?

Jo. Alltså.

1. Måndag och tisdag hade jag hemskt ont i halsen och i bihålorna och var övertygad om att jag skulle bli dunderförkyld.

2.Ni vet, ibland kan man få för sig att man är ensammast i världen. Ens lycka över att vara självständig singel och att kunna komma och gå och göra precis som man vill, förvandlas plötsligt till en enorm längtan efter lite närhet och att få kura ihop sig med någon i ett soffhörn. PRECIS så var min måndagskväll.

3. Igår fick mamma åka till veterinären med vår lilla vita katt Elsa och avliva henne. 15 år gammal och med magen full av cancer. 15 år. Det är typ hela mitt liv as i remember it. Elsa kommer få ett alldeles eget inlägg dedikerat till hennes minne här framöver. Men inte just nu.

Men allt känns lite bättre idag.

1. Jag tror och håller en tumme, att jag vann över förkylningen för halsen och bihålorna känns bättre idag. Har t o m tagit med träningskläder ifall jag känner mig så pass pigg i eftermiddag.

2. Jag är ju inte alls ensam. Inatt fick jag dessutom sovsällis av min fantastiska vän Fredrik. För ett par år sen var Fredrik och jag oskiljaktiga men flyttar och annat har gjort att vi inte umgås lika frekvent längre. Men igår iallafall så låg vi och pratade tills vi bara somnade rakt av. Precis som det ska vara.

3. Elsa har det bättre nu. Hon är inte sjuk längre. Och hon har sällskap av vår gamla fina Irländska setter Kalle och min gamla häst och bästis Konflikt. 

Punkt 4 

Emelie träffade jag första dagen på lekis. Sen dess har vi varit vänner. Emelie och Ylva är mina äldsta vänner. Ylva träffade jag nämligen också första dagen på lekis. Emelie och jag delade dessutom vår första lägenhet när vi flyttade hemifrån med Anna som vi känt sen vi gick i mellanstadiet.

 

Det är fint att tänka på att man har vänner man känt hela livet och som man alltid kommer känna när man känner sig sådär lite ensam. Vad som också är fint att tänka på är ju det fina med livet och att det liksom går runt. Och tidigt i måndgasmorse födde Emelie sitt första barn. En liten pojke som ännu inte har något namn. 

Välkommen och farväl.

Pappas kök. Nästan.

Ååååååå gud så lågt tänker vissa nu säkert. Jaja det kanske det är men iallafall. Födelsedagslunch på Rolfs Kök. Pappa heter Rolf, mamma heter Lilian och det var henne vi firade. 

Tyvärr hade pappa Rolf för mycket på jobbet och kunde inte följa. Men jag, mamma Lilian och syster Frida hade himla trevligt och åt så jäkla gott. Pappa Rolf fick vara med litegrann, för det var åtminstone hans firma som fick betala kalaset. Pappa borde få vara med oftare. Iallafall hans kort. (Love you pappa, skojar bara). 

Låååånglunch tog vi åxå. Shopping ingick. Jag fick med mig lite nya fresha träningskläder från Nike. Kommer va fett het på gymmet nu ni. Not. 

*smältamatenochjobbalitenurå*

Det faktiska priset på kantareller sa du? Flera miljoners triljarder.

Klev ut från jobbet på jakt efter kantareller. På Hötorget finns det kantareller. Jag och mina arbetskamrater går ganska ofta över Hötorget i olika ärenden. Ja nästintill varje dag faktiskt. Ärendena varierar men en sak är konstant. Torgförsäljarna. 

Torget är ju inte direkt stort men varje gång man ska över det känns det som oceaner av kullerstenar som ska trampas, milslånga rader med stånd som ska passeras så man tar ett djupt andetag och sätter fart. Kryssar mellan stånden så snabbt man kan och utan att få ögonkontakt med någon av försäljarna. Och det slår aldrig, aldrig fel. Varenda jäkla gång så överröstar dom varandra med utrop som –Tjejen, schysta meloner. Billigt. Osv. 

Ytterst obehagligt. En gång ropade någon av dom t o m Lina! Det måste varit en ren lyckträff men skrämmande var det hursomhelst. 

Hur det än är så har dom jäkligt bra priser på kantareller just nu och jag ville ha dom. Så jag väljer en som inte ser alltför otäck ut och frågar hur mycket kantarellerna kostar? (det står 19.90 på skylten, men dom priserna brukar aldrig stämma). 

–Du får halva priset tjejen, 9.90 hektot. Hur mycket ska du ha? Varpå jag tänker mig att passa på att tömma plånkan på allt smågrus jag konkar omkring på. Vänder den upp och ner i hans utsträckta händer och frågar hur mycket jag får för det? Räkna själv fick han minsann göra också och kom tillslut fram till att det var 44.50 i kronor, 50-öringar och några femmor. Och en liten stund senare går jag därifrån, om än lätt svettig, ett halvt kilo kantareller rikare.

Hem o baka kantarell -och västebottenostpaj, trallallallala. Men först förbi Vivo och handla lite annat. När man är ungefär 50 meter hemifrån blir man alltid extremt kissnödig av någon underlig anledning, så jag skyndar på för att komma hem. 

Någon håller på och flyttar in som vanligt och ockuperar hissen så jag släpar mitt trötta, hungriga, kissnödiga jag och min handel fem trappor upp. Bara för att inse att nyckeln hänger på sin krok i hallen och jag står utanför dörren och kommer inte in. 

Well, ringer syrran. Hon har ju en extranyckel hemma i Hammarby. Och som om inte det hade varit tillräckligt jobbigt, hon är inte hemma. Hon är och hälsar på hos farfar och farmor i Nykvarn. 

Drygt en timme sitter jag i min trapp och väntar på att farfar ska köra henne hem till sig för att hämta nyckeln och sedan vidare till mig för att ge mig den. Roligare kväll har jag haft kan jag lova. Men paj blev det iallafall tillslut. Och god  var den. Enligt GI och allt. Duktig flicka.

Hellcat.

Bokat, betalt och klart! Rancid, bandet vars skivbolagslogga pryder min vänstra handled, avslutar sin USA och UK-turné i London. Och vi kommer vara där. 15:e November ser vi dom på Astoria. En hel hög med homies följer med också. Tokpepp! Dessutom åker vi tidigt så vi hinner med att shoppa, dansa på Electric Balroom och dricka massvis med öl också. 

Jösses vilken bra höst det här kommer att bli.

Woohooo!

Äntligen hemma.

Eller det känns som hemma iallafall. Jobbet alltså. Jag lyckades hålla mig från att skjuta av mig huvudet igår och idag är jag mycket bättre. Vet inte om det var Camillas fina initiativ att ta med mig till Helenes och äta min favvo Sushi och sedan gå en finpromenad (det blir knappast powerwalk med en högravid person) runt Långholmen, eller vad. Men bättre är det idag iallafall. 

Tack och lov att jag slapp skjuta mig. Hade varit synd på fina, egna, ljusa bostadsrätten och det. Och det finns så mycket att se fram emot nu ju. T ex höst och stora härliga koftor. Har sett en superfin hos Hope som jag typ tror jag måste unna mig.

Födelsedagslunch för fina mamma imorgon, med mamma då såklart och syster. Födelsedagsmiddag för densamma på fredag med hela fantastiska familjen. Säkert några tjocka släktingar med.

 

Sen, och det är nästan det bästa av allt, ska min bästa Mats komma och bo hos mig i helgen. Vi kommer säkert gå till Landet på fredag efter middagen och kolla på Bombhappies. Sen kommer vi säkert äta en god frukost och shoppa lite på lördag och senare kommer vi säkert hamna på VICE 4-årsfest. Och på söndag kommer vi säkert gå på Skansen. Eller så gör vi nått helt annat. Men hänga ska vi iaf. 

Och det är ju verkligen nått att se fram emot. Kvalitetstid DeLuxe.

Jobba hemma.

Jag räckte till lunch igår sen var det bara att gå hem. Väl hemma, mer Treo, vätska, sömn och promenad runt fina Långholmen. Men inget ville hjälpa. Idag typ same same. Jäkla skit. Jag är glad att jag åtminstone kan jobba hemifrån, men jag kommer bli ännu gladare när huvudvärken släpper och jag kan gå tillbaka till jobbet. 

Supertristattvarahemmaensam. 

Så om någon vill pigga upp mig med nått överraskande nytt och spännande. Eller gammalt och spännande för den delen. Feel free to do so.

Hej då.

Lina tar en Treo och sparkar igång en ny vecka.

Vaknade med en sprängande huvudvärk och ömma käkar. Gotta love stress.

Veckans tristaste möte börjar om 15 minuter. Så vi sväljer ner en Treo här och bokar in ett yogapass för femtielfte gången och som kommer avbokas så fort huvudvärken släppt.

Måndag.

Igår, idag, ikväll.

Igår.

Jobbade lite. Åt antagligen årets sista utomhuslunch i solen med syrran och Copy-Anna. Solen som förövrigt nästan är detsamma som värme enligt Anna, vilket jag inte riktigt kunde hålla med om just då. Men vi fick varma filtar av personalen och så var det inte mer med det. 

Åkte hem och städade upp lite i mitt vuxna, egenägda boende. Hade lite kvalitetstid med mig själv, ett glas rött och iTunes medan jag transformerade mig till kvälls-Lina och sjöng med alldeles för högt till varenda låt. 

Åkte  till syrran och drack mer vin och umgicks med henne och Jenny. Jeppe kom förbi en sväng och släppte sen av oss utanför Kelly's och där råkade vi bli kvar. 

På Kelly's bekantade vi oss med lite olika typer, bl a en som såg ut som E-type på pricken och en annan med jättefin mustach. E-type och mustaschen följde med på efterfest hos syrran och senare delade jag o mustaschen taxi hem när det visade sig att vi bor grannar.

Idag.

Vaknade med en lätt känsla  av att det blev ganska många glas vin igår. Öl också för den delen.

Åt frukost i sängen och läste tidningen. Somnade om. Nu ska jag färga håret och peppa igång systemet på att det blir ännu en kväll på stan. Om man säger.

Ikväll.

Kommer det ramla in folk här. Alla kommer vara vänner. Inga ovänner. Alla kommer vara glada och törstiga. Alla kommer ha roligt. Har vi tur så spottar vi Mustaschen och E-type på stan.

Bilden är plåtad på Kelly's igår kväll. Motivet är Frida och Jenny i någon slags pose som Jenny snappat upp på line på Scania skulle jag gissa. Den talar för sig själv lixom dårå.

So long.