Varning! Varning! Varning!

Föregående inlägg läses med en ganska stor nypa av det dära saltet.

På fyllan skulle jag få anställning på Dramaten any day of the week. Vi laddar om till en ny dag här istället helt enkelt.

Inte nykter. Men det här måste sägas.

Jag saknar Honom så förbannat mycket. Idag. Msn. Länge. Men faan. Jag försökte med shopping. Jag försökte med sprit. Jag försökte tycka att någon ute var snygg. Men nä. Det går inte. Mitt hjärta. Det är hans. Jag. Är någon annanstans. Inte i Stockholm längre. Allt har tappat sin charm. Inte  ens helgen v.48 är roligt. Ja. Jag är full. Men faan. Han.

14.00 svensk tid.

Skypeintervju med potentiell ny arbetsgivare. Har varit lugn som en filbunke men nu ökar pulsen med varje nytt slag från sekundvisaren. 

Eftersom ni är världssämst på att gissa orten så går priset till mig själv. En gratisresa att hälsa på mig dit jag flyttar. Om jag flyttar. (Jag lovar, det är sant). Men nu går priset till mig själv istället.

Svaret ser ni här inunder. Kanske den vackraste karta jag vet.

Igårkväll när jag var på middag hos mamma och pappa i Mariefred tog jag fram just den här kartan och mamma som bodde i London i sin ungdom blev helt nostalgisk och vi pratade områden och tunnelbanelinjer tills sent. 

Mamma berättade att det ska finnas ett fotografi på henne på en pub med det fantastiska namnet "Dirty Dick". Kan vara bra att leta upp den där "Dirty Dick" om den här flytten blir av. Använda det som mitt mammatempel när längtan sätter in.

Aha! Jag kom på't.

När jag kom hem från London hade jag en rosaröd fläck på min vita sjal. Lite senare upptäckte jag samma typ av fläck på en skjortklänning jag haft på mig. Fläckarna var för rosa för  att vara rödvin och Breezern vi drack på bussen var Pineapple så den skulle heller inte gett den här rosa färgen. Nu ikväll när jag höll på och fixade med tvätten slog det mig som en blixt. Det var såklart "Snakebite".

Snakebite är något vi drack på Fox som i teorin lät så vidrigt att jag knappt ville smaka, men vilket jag efter en del övertalning ändå gjorde (okej, det kanske inte var så himla  mycket övertalning för jag är ju inte den som spottar i glaset, om man säger). 

Snakebite= öl+cider+tranbärsjuice= En hit!

Ni tror mig kanske inte men det var faktiskt en hit. Riktigt jäkla gott. Beställ en själva i någon bar nångång så får ni se.

Den som väntar på något gott...

Företaget jag sökt jobb på har mejlat. Dom gillar min mapp dom. *GLAD* 

Eftersom det här jobbet inte ligger i Sverige vill dom ha en intervju över Skype redan nu på fredag. Jag e så jävla peppad att jag nästan spricker. 

Den som först gissar rätt ort för den här tjänsten vinner ett hemligt pris.

Väntan.

Just nu känns det som att mitt liv går ut på att vänta. Vänta på svar från företaget jag sökt jobb på. Vänta på att få prata med Han. Vänta på sms. Vänta på bussar och tåg som verkar gå extra oofta nu bara för att det är svinkallt och snöigt ute. 

Väntan. It kills me. 

Och den här psykiska stressen har haft oanade och otäcka effekter på mitt fysiska tillstånd. T ex: Illamående, sömnsvårigheter, håglöshet, extrem trötthet, ovilja att göra något överhuvetaget, men värst är ändå att mitt hjärta slår så jäkla konstigt. Det lixom känns som att det kommer in en stor luftbubbla i det eller en flörtkula och som att jag ska tappa andan. Det började i liten skala men har utvecklats till fullkomligt kaos i bröstregionen. Det gör ont och är otäckt och jag har fått en läkartid på tisdag *hoppasjagöverlevertillsdess*. 

Sent items.

Nu var det gjort. Mapp, CV och "personligt brev" skickat. Håll EN tumme för mig. Det här kan vara en once in a lifetime opportunity.

Just det. Craigs tjejkompis som jag också träffade i London addade mig på fejjan igår. Han tycker enligt henne tydligen mycket om mig. Naaaw. Hon hade bilder på honom också som jag skärmdumpade och mejlade till min jobbmejl för att ha något fint att titta på idag. Nu har jag visat upp honom för alla på jobbet ungefär som man visar bilder på sin nya hundvalp. 

Puppy Love?

Vad man gör en måndagkväll när snön faller.

Vissa stickar halsdukar, vissa myser hemma i soffan, vissa är i Åre och jag, jag jobbar tills NU. Mapp, mapp, mapp, CV, lite mer mapp. Hoppas det lönar sig i slutändan. Har tagit sikte på ett jobb jag bara SKA ha. 

J0, jag har varit online på msn hela dagen också så att jag någongång kan få prata längre än sms-ledes med Craig. Och vad händer? Jo när jag är borta från datorn i 5 minuter hinner han logga in, skriva några rader, bli tvungen att sticka iväg och logga ut igen. Avståndet. Hatar avståndet. Jävla skit.

Helgen som gick.

Fredag. AW. Avskedsmiddag för bror. Öl med vänner i Södertälje. Efterfest i Södertälje till 7 på morgonen.

Lördag. Efter att ha tagit tåget hem till ön igen och varit på systemet blev det mat och säng. Somnade om och vaknade 17. 19 skulle jag vara på fest i Aspudden. En stor kraftansträngning, en dusch, ett lager spackel och ett ostinköp senare var jag hemma hos Debbie och hennes Rugby. Där hade dom ställt till med soppkök såhär helgen innan lön. Vi åt supergod soppa och nybakt bröd, drack vin och umgicks. Alla gäster tog med sig en ost så lite senare åt vi en rekordstor ostbricka och drack portvin. Väldigt trevligt upplägg. Någongång efter 01 gav jag upp och delade taxi med TVMC som släppte av mig i Horan påväg hem till sitt.

Söndag. Falkade gårdsstädning och tog sovmorgon istället. Vaknade av sms från chefen (kan man inte ställa in någon slags jobbspärr på telefonen på helgen?) Gjorde lite annan nytta istället som t ex uppdatera CV:t, skrev ett "personligt brev" och jobbade med min digitala mapp. Åkte till jobbet och hämtade pannåerna jag ska ha med mig till presentationen hos en av våra kunder first thing imorgonbitti. Insåg att nu e det fan vinter på riktigt.  Det är ju svinkallt ute. Och nu väntar jag med spänning på upplösningen av "Ensam mamma söker". Ska Nina välja rakat huvud/feta silverkedjan/tribaltatuerade kille 1 eller 2?

Det är det man frågar sig såhär en söndagkväll.

Cute overload i kreatörstemet.

Om någon missat det så blev jag ju hemskt förälskad i den här Craig-personen i London. Senaste messet fick jag i måndags. Sedan tyst. Följt av diverse nojor, illamåenden, deppattacker osv osv. 

Min bästa Copy-Annas kille stack en månad till Indien i onsdagsmorse. Vilka känslor det medförde kan ni läsa om på hennes blogg. Men jag kan säga att det har varit Stockholms deppigaste kreatörsteam här i veckan. 

Så strax innan lunch när jag som bäst sitter och jobbar inför en presentation jag har på måndag piper min telefon. Jag som gett upp hoppet för länge sen sneglar på telefonen och läser meddelande från +44. 

Han har haft fel på mobilen. Han har inte glömt mig/hatar mig/dött. Jag får hans msn-adress, addar honom och går på lunch. Glad som en jävla lärka. Människor på gatan tittar konstigt på mig och mitt leende som går från öra till öra och mitt ständiga fnittrande. Anna är fortfarande depp. Men glad för min skull. Såklart. Som den fina människa hon är.

När vi står i kön inne på Martins Gröna piper Annas telefon. Nu är det hennes tur att le från öra till öra. Hon kanske inte fnittrar lika mycket eftersom hon är norrländsk och lite mer sansad än jag men jag vet att hon gör det längst där inne i det norrländska djupet.

Vi går med lätta steg tillbaka till kontoret och när jag snabbkollar min dator så har Han skrivit till mig på msn.

Okej, nu får ni gå och kräkas everyone.

Fredag hoho.

Into the night.

Rackarns vilken tur att den här veckan äntligen går mot sitt slut. Några arbetstimmar kvar bara sen äntligen. Viiiiiiin, verklighetsflykt, vidare. 

Får inte bli för tipsy på AW:n  bara. 18.30 ska jag nämligen vara i representabelt skick på avskedsmiddag för min kära lillebror Erik som flyttar till Åre och säsongar på söndag. Ska bli trevligt att få hela familjen Gutung samlade under ett och samma tak för en gångs skull. Hoppas på lite villkorslös kärlek från Travis och Ozzy också.

Efter middagen ser jag fram emot att träffa Jenny och Linkan i Södertälje, dricka öl och prata om London. Eventuellt pratar vi om något annat också.

Note till er som är med i Intresseklubben: Det är nu ni tar fram papper och penna. För nämligen så:

Misstänker jag att jag även hoppas på ytterligare något med tanke på att jag stod i duschen så länge igår och rakade ben och filade fötter att min lgh förvandlades till en ångbastu och jag fick sitta en lång stund och eftersvettas. 

Alltid redo lixom. 

Get back in line.

4 dagen hemma och livet återvänder så smått till det normala. Blev glatt överraskad av en kille på bussen imorse som pratade JÄTTE HÖGT i sin mobil (vilket jag i normala fall skulle stört ögonen ur mig på) och deklamerade att "det är fredag imorgon". Jag som trodde det var onsdag idag. 

Fredag betyder få timmars arbete och valfritt intag av alkoholhaltiga drycker. Tur det. Den här veckan har varit allt annat än pepp. Verklighetsflykt-JA TACK. 

Den lilla inneboende Londonbon jag har här inuti har gjort den vanligtvis hyfsat organiserade, livsnjutande Stockholmsbon med en enorm arbetslust, till en totalt förvirrad, ostrukturerad, opeppad spillra av sitt forna jag. 

I måndags när jag och Frida var ute på en liten prommis pratade vi om det här med att saker och ting har en mening. Igår när jag var och fikade med Copy-Anna och Frida kom ämnet upp på tapeten igen. Det har ju hänt en massa trista grejer på sistone. Lågkonjunktur och privata grejer och problem som följer med bostadsrättsägande t ex. 

Och jag tror verkligen på det här. Ur allt ont föds något bra. Om livet bara lunkade på i sitt vanliga jag skulle man aldrig utvecklas. Man blir för trygg och för bekväm i sin situation. 

Att det är lågkonjunktur och därmed väldigt osäkert med jobbet här. Att jag åkte till London och blev förälskad precis just nu. Det kanske är den där högre maktens sätt att tala om för mig att det är dags för något nytt. Jag tror på det.

Imorgon fredag. Yeay!

London Calling!

Det var alltså min första gång i London, av någon hemskt outgrundlig anledning såhär i efterhand, och jag kände mig som ett barn inför julafton när det blev torsdagmorgon och det äntligen var dags att åka. 

Resan gick helt enligt plan och vi anlände till Stanstead en kvart före utsatt tid. Vi tog tåget in till stan och checkade in på vårt hotell i Paddington strax efter lunch. Katja och Sanna hade tagit ett tidigare flyg så vi stack direkt och mötte upp dom på Oxfordstreet. Där shoppade vi loss med våra sprojtans nya pundsedlar tills vi var alldeles trötta och magarna kurrade.

Tillbaka på hotellet piffade vi till oss och drack öl och rökte massor av cigaretter. När vi var klara för vår första natt på stan stack vi till SOHO och letade halvt ihjäl oss efter Bröderna Olsson som skulle ligga där NÅGONSTANS. Men vi hittade det inte och hamnade på ett veggoställe där vi käkade och drack mer öl. Vi gick genom horkvarteren påväg till Fox och det var spännande och otäckt på en och samma gång. Vilka underliga typer det fanns där.

Väl på Fox var det fullfart och hela stället skakade av rock n' roll. När det stängde kl 12 (eftersom det var torsdag), gick vi till ett mindre ställe som hade en hemskt trevlig DJ och jätte stora ölglas men som jag inte minns vad det hette. När sen dom i sin tur stängde gick vi till ytterligare en rocklubb. Sen blev kl 3 eller något och vi var ganska matta efter vår första intensiva dag i London så vi drog oss tillbaka till hotellet och somnade ovaggade.

På fredagen gick vid upp strax innan lunch och gick ut och åt frukost. Sen tog vi bussen till Camden och shoppade bland alla galna butiker där. Johan och jag bokade tid för att tatuera oss men sedan fick vi kalla fötter när det inte kändes så värst seriöst där och drog. Medan dom andra fortsatte shopingen gick jag o Johan till Worlds End och drack öl och lyssnade på hårdrock. Det som slog mig är att alla människor blandar sig på ett helt annat sätt i London än här hemma i Stockholm. Där satt långhåriga rockers vid ena bordet och vid nästa satt kostymklädda gubbar och läste tidningen och tog en AW. Senare anslöt sig resten av gänget och så åkte vi hem. Micke och Hannes hade även dom nu anlänt till London och hotellet så vi hängde lite på hotellet innan vi åkte tillbaka till Camden sent på kvällen och rockklubben Electric Balroom. 

Det var där det hände. 

Jag står där i baren och beställer när en kille kommer fram och säger hej (fast ja Hello, eller Hey eller Hi eller nått dårå). Sen var det kört. Han ledde mig genom det här ganska stora och förvirrande stället med alla sina våningar och olika trappor och dörrar och helt plötsligt var vi ute på ett tak där massor av människor stod och rökte. Vi rökte och drack och hängde med hans kompisar och vi lämnade inte varandras sida resten av kvällen. När han kysste mig första gången var det som om tiden stannade (jajaja det låter helt jävla corny men det var som på film). När  det stängde fick han mitt kort och jag tänkte dels helt uppe i det blå och dels helt deppig att jag förmodligen aldrig skulle se honom eller höra av honom igen.

När vi kom hem till hotellet piper min telefon. Det var han, Craig. Han bor själv inte i London utan en bra bit ifrån och är och hälsar på vänner som han sover hos. Vi messar lite fram och tillbaka och jag skriver slutligen att vi ska på spelningen med Rancid på lördagkvällen och efter det till klubben Fox och att jag gärna skulle träffa honom igen och somnar i min säng.

På lördagen känner vi att vi inte är klara med Camden så vi åker tillbaka och shoppar lite mer. Jag har fortfarande ett enormt sug efter att få föreviga den här resan med en tatuering. Så jag går till en annan studio (det ligger typ en tatuerarstudio var tionde meter här). Jag hittar en där dom verkar väldigt seriösa så jag bokar tid och får en ett par timmar senare. Dom andra vill en sväng till Oxfordstreet så dom lämnar mig i Camden. 

Jag tatuerar ett litet snirkligt L bakom höger öra och irrar sen runt och letar efter rätt buss  ett tag. På bussen hem får jag ett mess från Craig som säger att dom skall ut och bowla på kvällen för någon som fyller år och att alla är så bakfulla sen gårdagen att han tror att det blir en tidig kväll och att han är ledsen för att vi förmodligen inte kommer hinna ses. Jaha, det var ju tråkigt. Men jag önskar honom en trevlig kväll och hälsar honom välkommen att hälsa på mig i Stockholm. 

Hemma på hotellet dricker vi öl, och peppar upp oss inför spelningen. Vi drar till Astoria som är sprängfyllt av folk. Rancid kliver på scenen och strax ångar hela lokalen. Publiken är i extas inklusive jag själv och Rancid är på topp. Dom spelar tydligen 29 låtar men när sista riffet tonar ut känns det som om dom spelat i 20 min max. 

Vi drar till Fox och har det trivsamt som bara vi kan. Jag går  ut för att ta en cigg och helt plötsligt står han där. Igen. Craig. Han har kommit med sina vänner och jag som inte trodde kvällen eller livet kunde bli bättre håller på att spricka av lycka. Vi är som ihopflätade och när hans vänner  drar vidare stannar han kvar. Han bjuder mina vänner på drinkar är artig och trevlig och snygg och helt underbar. Han släpper mig inte på hela kvällen. Mina vänner håller på att kräkas på oss och vårt gullande.

Klockan blir 3 och Fox stänger. Vi går omkring hand i hand på stan ett tag och vill inte att kvällen ska ta slut. Vi träffar upp hans vänner som ska ta med honom hem dit han ska sova och vi måste skiljas åt. Efter vi kysst halvt ihjäl varandra måste han tillslut gå och han frågar -What are we doing now? Han föreslår att vi hörs via mess och tar det från där. Han går. Jag fäller en tår. 5 minuter senare får jag ett mess från honom att han är ledsen att vi hade så lite tid men att han verkligen tyckte om den lilla tid vi hade. 

Guud. Kan man bli mer knäckt. Det var love att first sight. 

Jag kommer hem till hotellet 5 på morgonen och 8 ringer klockan. Upp och packa och klä på sig för  att åka till flyget. När vi kommer till Liverpool station och tåget som ska ta oss till Stanstead är det fel på rälsen och inga tåg kommer att gå på 2 timmar. Tar vi tunnelbanan missar vi flyget. Så vi hoppar in i en taxi och jag säger -In a hurry. Taxichaffisen tittar skeptiskt på mig, men det var det värt att få säga så (har alltid velat). Han kör iallafall som en galning ut ur stan och vidare på motorvägen. En timme och 120 pund senare är vi framme och hinner precis checka in bagaget. 

När jag kommer hem till Sverige och sitter där ensam på flygbussen med regnet ösandes nedför rutan och med November Rain i hörlurarna, sätter jag på telefonen. Jag har fått mess från Craig.

Ni vet ibland händer saker som förändrar en. Förändringar som inte går att göra ogjorda. Det gjorde London med mig. Och visst var det helt underbart att träffa Craig men det var ändå bara en bonus. Det kändes mer hemma än här hemma. Och jag vill bara tillbaka. Om Craig kommer finnas kvar i bilden vet jag inte men mitt ständiga illamående säger mig att jag verkligen hoppas det.

Så nu mottages alla tips på jobb och boende tacksamt.

xoxo

Sister of mercy.

När man haft den bästa helgen i hela sitt liv och blivit förälskad x 2 är det inte så lätt att komma hem eller att anpassa sig till vardagen igen. 

Efter en sömnlös natt och över ett dygn på vätska p g a av ett ständigt illamående skapat av separationsångest är det tur att man har en syster som vet hur man gör lite damagecontroll. För hur får man sin depphög till storasyster att må bättre och få i sig lite näring en kall och trist novembermåndag när aptiten tryter? Jo man bjuder henne på favvomiddag som hon vet att storasyster älskar. Räkor, ost, rostat bröd, avokado, stearinljus och kramar. 

Det känns lite bättre nu. Men illamåendet och tårflödet verkar det inte finnas något stopp på.

(Fullständig rapport om London utlovas imorgon. Det har varit alldeles för splittrat i huvudet på Mammas Lilla Monster idag).

Godnatt.

Dom där rosa dårå.

Det är dom jag kommer sväva på till London. Jag satte presentationen. Chefen ringde nyss upp mig och berömde. Känns så JÄVLA BRA! Jag kan. Jag är inte en bluff. Tydligen.

Ha en trevlig helg allihopa. Vi hörs igen på måndag då jag avlägger fullständig rapport om helgen, London, Rancid, spriten, rockklubbarna, shoppingen. Äventyret.

Puss o hej.

Det är nu det händer.

P-day. Presentation-day.

Det här jag jobbat så hårt inför, den här nya kunden. Det är dax nu. Presentation 15.30 i em. Nervigt och spännande. Har varit hemma och färgat utväxten nu på morgonen och noga valt outfit. För att safea (man vet ju aldrig) så toppade jag det hela med knallröda läppar. I värsta, värsta fall får jag väll knäppa upp en knapp till.

Imorrnbitti lyfter jag mot London. På rosa moln eller regnmoln återstår att se.

Som ett slag i Solarplexus.

November kom som en chock för mig och drog med sig allt möjligt elände. Mörker och kyla och lågkonjunktur och skräp. Gårdagen är som ett svart hål i historien av olika anledningar och huvudvärken hänger kvar ännu idag. Inte ens London på torsdag kan just nu få mig ur den här formsvackan. Att vädret dessutom lagt sig som en tung, grå, blöt yllefilt över Stockholm hjälper ju inte heller upp. Men ibland är det så helt enkelt. Så vi jobbar på här i ett rasande tempo och hackar helt enkelt i oss att läget är som det är.

Ibland säger en klassisk gammal musikvideo mer än tusen ord.

Livet som AD #2

Ensam på kontoret en lördagkväll.

Men snart går jag hem och tar mig ett välförtjänt glas redwine och piffar lite. Sen inflyttningsfest hos kusin Mattias som flyttat till gatan bakom min. Välkommen till Hornstull kuz.

Livet som AD.

Ensam på kontoret en lördagmorgon.

Men det finns andra saker som är betydligt mycket mer fördelaktiga med att vara reklambyråanställd. Som t ex igår eftermiddag när vi drack så mycket Cava att klockan hann bli nio på kvällen innan jag tog mig hem. Jag och fantastiska systrarna Riklund insåg efter ett par glas av det goda spanska bubblet att middag vore en bra idé så vi hämtade upp lite libanesiskt/mexikanskt och lät sen bubblorna stiga oss till huvudena. Kom hem helt mätt och nöjd och lite tipsy och stupade i säng efter en lång vecka.

Fredag kort och gott.

Jag vet inte vad som händer ikväll.
Jag vet inte ens om jag ska ut eller om jag ska vara hemma.
Jag vet att jag måste jobba i helgen.
Jag vet att jag inte kan vara alltför hängig.
Jag vet att jag blir mer kreativ av att se mig omkring.
Jag vet att jag vill att något spännande ska hända och det vill jag nästan jämt.
Jag vet att det inte händer något spännande hemma (iallafall inte om man är ensam hemma). På min telefon kanske det händer nått spännande snart. Hoppas. (Innan jag hann publicera det här inlägget gjorde det det.)
Jag vet att jag skriver det här mest för att övertyga mig själv om att det är okej att dricka ett par glas ikväll.

Och så vet jag det här. Trevlig fredagkväll allesammans.

Step by step.

Steg ett. Internpresentation. Check. Det gick superbra. Jag är GLAD. Det firar jag med att tvätta och lyssna på det här.

Det är nu det gäller - the prewiew.

Okej såhär dårå. Jag- moi, har fått en ny kund, som är helt ny för byrån. Alla andra konton jag jobbat med sen jag blev anställd har varit befintliga kunder. Dvs. koncepten har redan varit satta och jag har bara jobbat vidare med dom. Men den här nya kunden är ju som sagt helt ny och jag ska se över allt från grunden. Mycket roligt, givande, spännande, kreativt etc. men också nervööööst. Mitt första seniora uppdrag. 

Och det här har jag hettsjobbat med ett tag nu tillsammans med EB-Copy-Anna och vi tycker vi kommit fram till bra grejer, vissa tom jävligt bra. Men nu, om en liten liten stund ska det här presenteras för vår CD, VD/Projektledare och vår produktionsledare. Och helt plötsligt börjar jag tvivla på mig själv och mina ideér. Det gör jag ju iochförsig varje gång jag ska presentera nått och jag frågar mig ständigt när dom ska se igenom mig och komma på att jag bara är en bluff. Är det nu då kanske? Och att jag inte har någon som helst framtid inom AD-yrket? 

Den riktiga presentationen (den för kunden) är på onsdag em. På torsdag morgon sitter jag på ett flyg till London. Tror ni jag längtar tills det här är över och jag är 10 000 m upp i luften påväg till minisemester eller?! Får hoppas att jag kanske tom svävar på små rosa moln då. 

Håll EN tumme för mig allesammans. EN. Två betyder otur.

I morse.

Vaknade AV MIG SJÄLV. Tidigt. Det händer bara när jag är riktigt spänd över något t ex min födelsedag, julafton etc. Okej jag är som ett barn på många sätt. Men i morse var det faktiskt av en liten vuxnare anledning: Presidentvalet såklart. Och jösses vad glad jag blev. Obama. Woohoo. Grattis USA och grattis världen.

Typ såhär glad blev jag (fast med lite bättre tandvård).

Minns Anna som hon än gång var.

För snart kanske hon är lite chockskadad. Såhär såg hon iaf ut bakifrån strax innan jag utdelar min hämnd. Kom inte och säg att jag bara hotar. Jag lovar. Moahahahahahahaha.

Anna alldeles ovetande.

This is a Warning!

EB-Copy-Anna. Sitter just nu och härmar allt jag säger. Sjukt störigt. Akta dig Anna. I will haunt you down. Don't mess with ADHD.

Obama for president.

Det är nära nu. Sååå sjuuukt SPÄNNANDE. Om Obama inte vinner kommer jag gråta. Förvisso kommer vi ha sjukt roligt åt, inte med, Palin i 4 år om McCain skulle ro hem segern. But still. World peace. Not så troligt att världsläget, den finansiella krisen eller någon som helst annan kris, på NÅGOT vis skulle förbättras med två idioter vid rodret. Go Obama. 

Peez Y'all

Everything's on TV.

Hittade denna i mobilen. Om det inte framgår tydligt så är det en bild på Johans TV och en stillbild på den livesändning MySpace-tv sände, där vi såg ett mycket rörligt Hellacopters göra sin näst sista spelning ever. R.I.P

Girls, girls, girls.

Tjejligan var på topp igår. Alla utom Ann-Sofi som gick och blev magsjuk lagom till festligheterna.  Stackarn. 

Medan vi hade hur trevligt som helst och blev snyggare för varje minut, började vi fundera på vart vi skulle gå sen? Efter många bra och dåliga förslag kom vi fram till att vi ville spela luftgitarr och slänga med håret till Guns n' Roses (då hade jag och Sara 1 jämfört våra Guitarr Hero-skills ett tag och kommit fram till att vi var GRYMMA) så vi drog till ROCKS. 

Alla hade kul på ROCKS utom Sara 2 som var räddare än Lilleskutt för alla hårdrockare. Jag försökte förklara att dom innanför allt hår, läder och nitar, bara är små pojkar som inte är farliga ett enda dugg. Men hon verkade inte tro mig och åkte hem lite tidigare än oss andra. 

Jag var i mitt esse och dansade så att strumpbyxorna satt runt fotknölarna *nästan*. 

På hemvägen hetsade  jag taxichauffören att trycka plattan i mattan och uppviglade till trafikbrott när jag försökte få honom att köra mot rött. Rock n' Roll skrek jag och Anna som också satt i taxin undrade "vad jag gick på?" När jag började massera chauffören stängde han av taxametern och vi åkte hem nästan gratis. "Under mina 20 år som taxichaufför har jag aldrig varit med om att någon masserat mig tidigare" sa chaffisen och log brett. Kul att jag fick ta din oskuld sa jag och vinkade hej då. 

Medan Anna städade upp efter förfesten och hällde i mig vatten satt jag fortfarande och yrade om rock n' roll. Det är  det sista jag minns. Idag är jag inte så jävla Rock n' Roll. 

Snart kommer syster yster, då blire SATC the movie och pizza. 

Tack som fan!

Same Ol' Situation.

Missade spelningen (dåligtsamveteeftersomdetvarkompisarsomspelade). Flåååååt. Jag suger. Sällskapet på Mbargo var för trevligt och tiden flög iväg. Mitt i alltihop dök Konstnären upp. Senare hamnade jag i ett badkar med ett glas vin. Och idag är jag inte ett dugg bakis och firade denna ovanlighet med en riktig helgfrukost, bestående av äggröra, rostat bröd och te.  

Om några timmar invaderas mitt hem av gamla tjejgänget, åtminstone delar av det, och ett par nyare vänner. Det blir tjejsnack deluxe, vin, snacks och vidare utgång. Trevligt med andra ord.

 I'll keep you posted.