Kickstart my heart.

Helt vanlig fredag här i Hornstull. Efter jobbvin blev det hem och sätta på helgkostymen. Nu Mötley Crüe och rödvin. Snart öl med oooold vän på Mbargo. Sen spelning i Skanstull och efter det får man helt  enkelt se vad Stockholmsnatten har för planer för moi. Inget nytt under solen med andra ord. Bara så. Bra så.

Jag och Leila bakar.

Mariefred by summer.

Då var föräldrarna på plats och jag precis hemkommen från Långgatan i Mariefred. Det ska erkännas att det sved lite i hjärtat när jag påväg dit i onsdagskväll åkte förbi Nykvarn med tåget. Mitt barndomshem. Go. Vent. Gone. 

Men när jag kom fram var det nästintill glömt. Mitt i gamla staden Mariefred med sina kullerstenar och granne med Mälaren bor dom nu i en helt nyrenoverad etagelägenhet i ett hus från 1800-talet med egen vinkällare. I den knarriga gamla ektrappan till övervåningen går det definitivt inte att smyga. Men vad gör det? Dom har gjort det så bra. Bevarat dom gamla fina detaljerna som ger den där känslan av själ (jag är helt övertygad om att det spökar) och renoverat det till tipptopp standard- Ååååh. Jag vill nästan (ni läste NÄSTAN) flytta dit myself.

 

När man går på gatorna där är det nästan så att man förväntar sig att man ska stöta ihop med någon Astrid Lindgren-figur. Det är så gammalt och då fint att det känns overkligt. Som en sagovärld. 

Sen är det ju Tv-kocken/bakerskan Leila Lindholms tillhåll. Dom där vackra miljöerna hon cyklar omkring i när hon ska baka nån piffig kaka, i sin piffiga outfit, med sitt piffiga leende och sina tindrande ögon, är Mariefred gott folk. 

Efter en hel dag av fixande och piffande var jag inte lika piffig som Leila. Bakade gjorde jag inte heller men däremot lagade jag spenat & ricotta fylld Canneloni till middag som var en riktig hit. 

Mamma och pappa kanske svimmar nu men: Jag ska hänga där JÄMT i sommar. Hela tiden bada, åka turer med nya båten och fiska och dricka vin från vinkällaren. Jag tänker mig att man kanske kan ställa ner en säng i vinkällaren i sommar och ha det riktigt svalt och skönt och tillverka ett jäääätte låååångt sugrör. Sen behöver man inte be om nått mer.

Det kom bloooood ur Lina.

Vilken dag. Inte nog med att jag ska agera flyttgubbe ikväll, vi var precis iväg och tog influensa vaccin med jobbet. Här finns det inte tid för att ligga hemma vet ni. Det gjorde ONT. Ondare än jag mindes från förra året och så kom det lite blod. Men jag fick iaf plåster på fisken. Titta!

Måste bara berätta...

Mitt liv. 

Det är sååååå spännande just nu. Igår t ex. jobbade jag till strax efter 21.00, åkte hem betalade räkningar, borstade tänderna (på mitt nya vuxna ansvarstagande sätt med eltandborste, tandtråd, mellanrumsborste, munskölj, tungskrapa och allt), tvättade ansiktet noggrant med min nya Biotherm cleanser, vilket jag följde upp med Biotherm ansiktvatten och fuktkräm. Låg i sängen strax efter 23. 

Och idag t ex. jobbar jag hela dagen. Sen åker jag till Mariefred och hjälper mor och far att flytta in i sitt nya.

Ni behöver inte skämmas för att ni är lite avis. 

Apropå vitt skräp.

Utanför mitt fönster.

Är det regn och sol på en och samma gång. Det känns precis som mitt humör just nu. Och det är så jäkla beautiful.

Hipp, hipp, hurra! Traviz fyller 8 år idá.

Idag är det storebrors tur att fylla år. Hela  8 stycken. Återigen är det all work and no play för min del. Men Ozzy verkade ha fattat galoppen sist och har inte visat några tydliga tecken på depression, trots mitt uteblivna besök. Travis är ju både äldre och klokare så vi håller en tumme att jag inte sårar honom för resten av livet nu och bloggar en födelsedagstårta även den här gången. Sänder mina kärleksfullaste tankar och ber er igen - mamma eller pappa - att läsa det här för födelsedagsvalpen och ge honom en stor blöt puss på nosen från mig. 

Födelsedagsvalpen.

The never ending story är verkligen never ending.

Men jaaaaa, det börjar bli tjatigt. Jag vet. Men som gubben i lådan eller den där bollen som hela tiden kommer tillbaka till dig, dök han upp igen igår. Konstnären. Han är inte kär längre... tydligen. Nu vill han ses. Det svänger fort i hockey om man säger. Det är tur att jag aldrig hinner bli uttråkad iallafall. 

Annars har helgen i följande ordning varit typ: sova, tvätta, städa, jobba, vina, sörja Hellacopters, inte orka med kön till Debaser och istället gå till Medusa, dricka järn, bli full, åka hem, ha efterfest, sova, vara extremt dagen efter, träffa gammal kompis som går sina 12-steg över en fika och reda ut gammalt groll, promenera på söder, handla, laga middag. Och nu, Ensam mamma, är så jäkla tjäck och har sådär härligt nära till skratt, söker. Kanske helgens höjdpunkt.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Vara nykter, sova, tvätta, jobba, träna. DET var planen för helgen. Nu har ju helgen bara börjat men det började inte så bra. Alltså om man ska utgå från mina egna löften till mig själv. 

Helgen började med AW på jobbet. Vara nykter kunde vi alltså stryka direkt. Tvätta ska jag iof försöka göra imorgon. Jobba också. Men sen spelar ju for fuck sake HELLACOPTERS på  Debban. Deras sista spelningar någonsin rivs ju av nu. Så nykter kommer man med största sannolikhet inte vara imorgon heller. Men nu ska jag iallafall sova (ovaggat) så jag orkar beta av lite från To Do-Listan imorrn. Sova. Check.

Ordning & Reda pengar på Fredag!

Känns lite tomt här på kontoret idag. Min EB-Copy-Anna har åkt hem till Pite. Grått och trist är det kring Hötorget idag också. 

Därför tänkte jag blogga två bilder från min och Annas prommenix till Ordning & Reda igår. Den ena för att man på den skymtar Annas ena skobeklädda fot och den andra för att vädret igår var det motsatta till idag. 

På skobilden kan man även t ex se min ena skobeklädda fot och min Ordning & Reda-påse.  I påsen ligger en ny, fin, turkos, skrivbok. Den förra tog nämligen slut. Det blev för mycket tankar och ideér som trängdes i den tillsist. Och nu-ny kund, nytt, uppdrag, ny skrivbok. Logiskt va!?

Och hörrni...det är FREDAG OCH LÖN. Tjoohoo.

Hipp hipp hurra Ozzy fyller två år idá!

(Eller faktiskt igår men då gick det inte att komma in på skitblogger av någon anledning så jag får blogga detta nu ist dårå).

Eftersom jag är all work and no play för tillfället så kunde jag inte åka och gratta in person. Det gör lite ont i hjärtat faktiskt. Men jag sänder ut mina varmaste och kärleksfullaste tankar så kanske födelsedagsvalpen känner av det (hundar har ett sjätte sinne sägs det ju). Och så kanske någon av er - mamma eller pappa - kan läsa upp det här högt för Ozzy och visa honom bilden på tårtan så att han inte tror att jag glömt honom minsann. Och Ozzy du får också 3 frislick i ansiktet nästa gång vi ses. Men där är det nog.

Födelsedagsvalpen i fråga.

...och jag lät den rätte komma in.

Se den, se den, se den. Det var inte alls massa larviga vampyrscener. Blackeberg 1981 var precis så otäckt som jag trodde. Vampyrgrejen var såklart också otäck. Men skräckfilm? Nja. 

Mest av allt var det ett drama. I botten, under alla dom där tragiska människo/vampyr-ödena, låg en vacker kärlekshistoria. Men den var mörk och tragiskt och så jääkla "In your face", hela historien. Jag vet inte under hur lång tid, men ganska länge satt jag och tänkte att nu får det snart vara slut, jag orkar inte mer. Men man ville ändå se mer. Förstå mer. 

När filmen var slut kändes det ungefär som att jag hade kört 60 mil i mörker och med snö virvlandes i strålkastarna, utan rast. 

Helt jäkla utpumpad men glad över att "Låt den rätte komma in" kunde mäta sig med hajpen åkte jag hem och funderade lite på vampyrer. True Blood är väll nästa grej att ta tag i nu då. Och att läsa alla Ajvides böcker såklart.

Låt den rätte komma in.

Fick precis reda på att förhandsvisningen av filmatiseringen av boken med samma namn och som jag ska på om drygt en timme är en rödamattan-tillställning. Trodde inte jag. Jag har smutsiga vita Converse, tights och kofta på mig och sitter på jobbet fortfarande och jobbar. Jag hinner inte hem och byta. Tvingade Bonnie som är min +1 att ha liknande outfit så jag inte ska behöva skämmas alena. 

Det ska bli kul att se om filmen är så bra som hypen gör gällande. Läskigt också för den delen. Vampyrer i Blackeberg minsann. Vampyrer är läskiga. Blackeberg är också läskigt. LÄSKIGT! Fast Frida läste precis att Linda Rosing också ska på premiären. Det är kanske ännu läskigare.

Skaffa ett liv #2

Jobba hela dagen, över lunchen, i hundraåtti, fram till jag gjort mina timmar plus lite till för min arbetsgivare, då byter jag raskt över till pro bono uppdrag/frilans, allt såklart lika panikartat. Vid byråmötet ler alla produktionsledarna ikapp, medlidsamt, när det som ligger på mitt bord gås igenom och den ena av dom meddelar mig att jag kan glömma mitt liv fram till jul. 

Bilder av vita sandstränder och turkosa hav börjar genast flimra förbi för mitt inre seende. (Självklart är jag skit snygg, vältrimmad och har en perfekt solbränna i det här seendet och det syns inte ett spår av min höstglåmighet eller ringarna under ögonen som sprider ut sig över ansiktet lite mer för varje dag). 

Men det är nu officiellt lågkonjunktur och två människor jag tycker mycket om har redan fått kicken från sina byråer. Så jag ska inte gnälla. Jag ska vara glad och tacksam sålänge min brist på fritid inte blir till en JÄKLA MASSA timmar att fylla varje dag. 

Och jag glömde nästan...nästa vecka* har jag ju tagit ledigt från alla typer av jobb för då ska jag hjälpa mina föräldrar att flytta till Mariefred. DET blir roligt. 

Hur kunde jag NÄSTAN glömma det?

*Rättelse. Nästa TORSDAG ska det vara. Inte hela veckan. Dagens Freud månne?

Ugh!

Mms till mamma fredagnatt kl 00.02:

Mamma. Vi hittade en indian. :D bara för dig. Puss

(Våran mamma äääälskar indianer. Vilket Frida också berättade entusiastiskt och högljutt för indianen. Indianen var inte lika entusiastisk och gillade inte att vara med på bild men för att visa våran mamma var det väll okej. Just den här var apache och kom från Canada. Han pratade mycket om mina och Fridas "olika energier" och sen meddelade han att om jag inte fattade det så stötte han på mig. Men så långt tänkte jag inte gå för att göra mamma glad. Någonstans måsta man ju ändå dra gränsen. 

Mamma undrade vad vi gjorde ute med indianer mitt i natten när vi hade sagt att vi skulle vara hemma och sy gardiner? Det kunde vi inte riktigt svara på. Trots denna besvikelse över sina 2 döttrar så var hon glad och nöjd över det här med indianan iallafall.)

Frida är ganska så stolt!

Spotify.

Jag sitter här och är helt lycklig i varenda fiber i min kropp, t o m dom som är helt bedövade av träningsvärk från gårdagens BodyPump. 

Spotify. Vilken jävla grej hörrni. *skaaldriglämnadatornmer*

Dalarna är FANTASTISKT. Vackert.

Min tidigare inställning, att Dalarna är oerhört; fult, grått och dött och att det är sjukt synd om alla som bor i Dalarna får jag svälja ner med nått starkt efter den här helgen.

Johans föräldrar var dessutom supergulliga och jag hade såklart ingen som helst grund för min nervositet. Jag träffade även två mostrar och morbröder, en mormor, en morfar, några bekanta och div. husdjur. Allihop väldigt trevliga. Jag måste också ha skött mig fint, för när vi skulle åka så blev jag inbjuden att komma fler gånger. 

Under helgen har vi också; ätit god mat, druckit massa gott vin, spelat TP, njutit av den vackra naturen, varit på Konsum och Systembolaget i metropolen Vansbro (och hållit oss för skratt åt en inföding som skulle köpa en platta "Kungen", kollat på både hockey och fotboll och sett en hord fulla jägare som "laddat upp" (OBS! Roligt. Haha) inför älgjakten som tydligen börjar idag (glad att jag hann hem innan dess).

Såhär såg det ut:

Vid bron precis mellan Johans föräldrar och Jonas föräldrar.

Vid stranden till vattendraget mellan Johans och Jonas föräldrar. (Minns inte vad ån hette).

Påväg till (och från) Vansbro.

Vid en rastplats intill Malingen ? Hette det så Johan? Sjukt stolt om jag minns rätt.

Min copy-Anna är EB. På rikt.

Jag är tillbaka på min plats-byrån, where I belong. Sällskap. Woohoo. Och jag har så roliga/EB (efterblivna) jobbizar.** 

T ex alldeles, alldeles nyss, nästan NU faktiskt, kläckte Copy-Anna ur sig "nu ska du få för gammal ost". Bara sådär, rakt ut i luften. 

Jag sitter ju närmast och tar för givet att det är jag som ska få för gammal ost. Men vilken gammal ost är det jag ska få sota för undrar jag? Som för dagen känner mig väldigt oskyldig och långt ifrån gamla ostar. Men det visar sig att hon bara inte kunde hejda sig från attt kläcka ur sig det. Hon har ju trots allt inte sagt det på hela dagen. Som om hon brukar göra det?! Nä. Hon är helt enkelt EB. Eller kanske är det tourettes? 

Ett annat bevis på att hon är lite "tappad" är hon vid ett tillfälle försökt rimma med hjälp av ordet RIKT, vilket enligt henne är dialektalt från Norrland och ska betyda RIKTIGT. Det är det inte. Det betyder det inte. Anna är inte som andra hon.

**Internt skämt igen. Förlåt. Ska berätta en annan gång.

För jag ska åka till Dalarna i helgen jag.

Okej. Just för tillfället känner jag mig lite friskare, lite starkare, lite bättre helt enkelt.

Kanske kanske har min inbjudan att följa med min kompis Johan och hans kusin Jonas att hälsa på deras  föräldrar i dalarna i helgen nått med saken att göra?! Kanske. Det känns  väldigt roligt, nytt och spännande iallafall. Inte varje dag jag hänger i dalarna kan jag säga. 

I våras när jag åkte till och från Hundfjället med buss  stannade vi iochförsig och lunchade på nån vägkrog/hemslödjsnäste/turistfälla (det  fattades bara en fastkedjad ren, som den jag såg i Stöten nått år tidigare). Jag uppskattade det inte så värst mycket kan jag säga. Men det kanske hade att göra med att jag på ditvägen hade  en spysjuk snorunge bakom mig som spydde titt som tätt i en påse *jättelättattslappnavdåvainteenstrotsattjagmedflitvarbakfullförattkunnasovahelavägen* (haha Anna)**, och på hemvägen hade ett knä som såg ut och kändes som kriget. Jaja jag ska inte döma dalarna efter denna lilla erfarenhet. 

Det konstiga är, och detta undrar jag om någon har en teori kring, varför det känns så jobbigt att träffa sin killkompis föräldrar för första gången? Så känner jag aldrig med nya tjejkompisar. Jag e lika nervös inför det här som om Johan var min nya pojkvän. Men Johan är bombsäker på att hans föräldrar och Jonas föräldrar OCH hans morfar kommer gilla mig så let's hope so *hållerentumme* (haha igen Anna)**. Jag struntar nog i min första ingivelse att ta med en banjo i tack-för-att-jag-fick- komma-present...dom kanske inte ser det roliga i det hela och vi kan hamna lite snett  redan från början.

Iallafall så tänkte jag att jag skulle skämta lite med familjen Åkerlind vid lördagens middag (och detta såklart bara om vi hit it off om man säger, annars no no och Johan spelar självfallet med och är med på noterna).

Jag tänker helt enkelt ställa mig upp och säga att jag och Johan *tittar leende och kärleksfullt på Johan nu* har nått att tillkännage. Familjen har antagligen slutat tugga i sig middagen nu, slutat klunka/sippa sitt vin (vet inte vilka alkoholvanor som gäller här, note to self: kolla det innan du häller i dig en flarra själv) och då säger jag helt  enkelt att vi är så glada att vi får  vara där!

Jag tor det kan bli skitroligt. Tror ni jag törs? 

**Internt skämt.  Berättar en annan gång.

Berättelse från en sjuksäng.

Ska jag aldrig få bli frisk hörrni?

 

Jobbade hemma igår dårå ( tack heta it-kille, det va nog värt allt det där genanta trots allt).

Men idag hade jag en plåtning och dessvärre kunde man inte ha den här plåtningen hemma (det kan inte ens en it-kille fixa). Så det var bara att försöka spackla upp sin bleka nos till någotsånär representabelt skick. Invirad i kofta, mössa och jättehalsduk hämtade jag (och taxichaffisen) upp fotograf med tillbehör och for iväg till location. Host host host. 

Plåtningen gick kalas, trots att vi inte hade någon stylist och vilket jag nu kan pränta dit på min meritförteckning, och vi var klara innan lunch. Men oj vad jag inte var redo för en den ansträngningen. Så förbi kontoret och stämma av lite och tillbaka hem i ett huj. 

Hemma får jag jobba ostört i mina mjukisbrallor stl. EXTRALARGE och hosta lungorna ur mig och snörvla högt utan att någon höjer på ögonbrynen. Älskar hemma. Älskar att jag kan jobba hemma.

Atjo prosit.

Cro Magnon?

Gud jag rodnar så jag blir blålila. Jag har inte skämskuddar så det räcker till på långa vägar ens.

Allt p g a att jag någon gång efter 20.00 fastnade på Kanal 5 och deras nya dokusåpa-Färjan. 

OHMYGOD!

Jag skäms så att jag biter på naglarna.

 

När personalen är "livrädda för jättehumlor", "känner sig rövknullade", "önskar att någon kunde skjuta mig" och resenärerna är på samma nivå fast med promille 2.0 i blodet,  kan det ju bara bli på ett sätt. KATAFUCKINGSTROF (som Kirsti skulle uttryckt sig).

Dessa individer kan bara inte tillhöra Homosapiens sapiens. 

Det går jag bara inte med på. Sådetså.

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

Den här helgen har jag ägnat mig åt två saker. Legat deckad i förkylning och gått vilse i skogen.

I fredags packade jag ihop mitt förkylda jag och åkte till mamma o pappa (om man ändå ska vara hemma och vara sjuk en hel helg, kan man lika gärna göra det ordentligt hemma i föräldrahemmet).

 

Så i lördags medan mamma och pappa åkte till Strömstad och köpte båt, passade jag hundarna. Jag, förkyld som tusan och lillebror, lätt bakfull och lite sur redan från början, tog med oss hundarna ut i skogen för en liten promenad.

Det började bra, det var fint väder och Erik påstod sig veta en lagom lång slinga.

Här kanske vi skulle ha valt en annan väg?

För vi gick och vi gick och vi gick och insåg ganska snart att vi var vilse.

Erik var törstig och jag hade huvudet fult av snor. Erik var ännu surare än förut och jag var helt utmattad. Inte blev det bättre när vi kom ut ur skogen och insåg vart vi befann oss, vilket var lååååååångt hemifrån. 

Med lite lotsning via mobilen från pappa var vi på rätt spår igen. Och efter lite pepptalk var lillebror på bättre humör och började spela musik från sin telefon. Vi önskade nog att vi kunnat flyga hem men istället lyssnade vi bl a på Mr Mister-Broken Wings och vipps (okej inte vipps men nästan) var vi hemma igen.

Tips från Coachen.

1. När er heta it-kille från jobbet ska komma på hembesök för att fixa med er dator, klä på er ordentligt. Annars kan linnen glida ner och blotta saker man inte vill blotta. När detta sen upptäcks av it-killen kan enorm rodnad sprida sig i ert ansikte och temperaturen i er lägenhet kan stiga till outhärdlig nivå.

2. När ni ger er heta it-kille lösenordet till er dator för att han ska kunna fjärrstyra/styra upp den hemifrån, se till att INTE just då (när han kan se och styra allt på ditt skrivbord) vara inne och spana på hans halvnakna Thailandsbilder på Facebook. För när han ser detta och kommenterar det så kan återigen enorm rodnad sprida sig i ert ansikte (vilket han inte kan se men nog ändå ana), temperaturen stiga till outhärdlig nivå och ni vill sjunka genom jorden och DÖ.

Byråmöte.

Mitt livs kärlek?

Jag dör lite här. Och den kan bli min för endast 13000 pix. Dessutom heter han Lille Elvis.

Dags att ge upp sitt vilda singelliv månne?