Lina is dricker öl på jobbet.

Christian Heiner Becket gillar detta. 

Och strax är det ff* i en lägga vid Mariatorget. High life.

*ff=föffest och föräldrafritt.

Fullt normalt.

Mina kollegor säger att jag är konstigare än vanligt idag. 

Det dom tycker är konstigt är att jag är uppsnoffsad till tänderna med kvällsmake och allt, att jag tog mig själv på brösten och att jag fiskade upp två hårdkokta ägg ur handväskan som jag nyss åt till frukost. 

Men det finns naturliga förklaringar till allt såklart. 

Klädseln och sminket beror på att jag ska ut direkt efter jobbet och inte hinner hem och piffa till mig. Att jag tog mig själv på brösten är för att jag har en klänning som inte tillåter bh och det känns lite ovant att ha dom i det fria om man säger. Att jag hade med mig två ägg som jag åt till frukost beror på att jag inte hann äta dom hemma och ägg är lika med massor av mättande protein och en bra start på dagen för en blöt natt på stan. Punkt. 

Inte så värst konstigt nått av grejerna tycker jag. Dessutom - vänta några timmar tills jag kommer i riktigt fredagsmode och får min sedvanliga damp. DÅ kan det bli RIKTIGT konstigt.

Förövrigt så gick passet med PT:n super och jag har träningsvärk lite varstans. Ingen skrattade åt mig (inte som jag såg iallafall) och jag känner mig lite mer hemma på gymmet nu och har stark tilltro till att jag fixar att kliva innanför dörrarna på egen hand nu. Yeay!

Inlärning på dagis, ehm jag menar gymmet.

Jag försöker ju komma iform då. Gick ner 8 kilo innan jul på 3 veckor. Men sen var det jul och nyår och kalas och jag har inte ens tittat åt en våg sen dess. Jag är lite rädd för vågen. Trots att den är den bästa motivationen. Det är bara den där första gången som är jobbig. Det där sanningens ögonblick. Efter det är den mer som en kompis som bara braaa, du har gått ner 2 kilo. 

En annan sak jag är rädd för, jag skulle nästan tom kalla det en fobi, är gymmet, ensam. Att gå till gymmet ensam. Det är periodvis skitjobbigt, nästintill omöjligt att gå dit och det är det just nu. Jag står utanför med packad väska men fixar det lixom inte. Kan inte förmå mig att gå in.

För i mitt inre seende möts jag av en hord supertrimmade, unga, snygga, lyckade människor som skrattar och pekar och skriker -Titta en tjockis! Andra viskar till varandra -Vad gör hon här? Hon hör inte hemma här! - Nää, inte det det fläskberget inte, svara den andre. Dessutom är jag livrädd för att se vilsen och bortkommen ut, att inte hitta eller inte fatta hur någon maskin fungerar. En tjock nybörjare liksom, vem vill vara det? Huva. Men jag måste fixa det här nu. Jag kan inte förlita mig på andra för att gå och träna. Ska det bli nån beach 2009 så måste jag kunna styra min egen träningstid ju och det innebär att gå och träna ensam.

Så kom jag på det. En PT! En PT som sätter ihop ett veckoträningsprogram och ett styrketräningsprogram. Så jag bokade en tid och ikväll är det dags. Bara fördelar med det här alltså:

1. Jag kan inte avboka mötet, alltså inte smita. 

2. Jag har någon vid min sida som kan slå dom andra barnen om dom drar mig i håret. 

3. PT:n kommer visa mig runt på gymmet och  gå igenom maskinerna så att jag känner mig lite mer hemma och inte så vilsen. 

Kanske kan den där elefanten i porslinsaffären krympa till en liten ponny. Jag tänker mig kanske en B-ponny iallafall.

Problem solved. Eller?

Hääääääj bäääjbi.

Jag vet inte riktigt varför men jag har en hemtelefon. Det är bara Anna (inte bästa copy-Anna och inte Anna Hellman eller Klaesson heller för den delen, eller någon annan av alla Annor jag känner utan just precis, Anna Hermasson. Så nu var det utrett *skönt*) som ringer till den ibland. Jag tror faktiskt inte ens min mamma har numret. 

Iallafall då så ringer den seeeeeent igårkväll.  Jag lyfter luren till ett försiktigt -Lina, hallå? Och en mansröst svarar precis så som rubriken lyder. Efter ett långt tyst för mig själv i huvet funderandes eeeeeeh, vem ringer mig på såhär 3 konstiga sätt: 1. På hemtelefonen  2. Så sent en vardag 3. Kallar mig bäääjbi??? 

Det visar sig iallafall vara det där exet jag skrev om härromdagen, han som var min första pojkvän och vars mobilnummer jag tydligen fortfarande kan utantill efter 11 år. Det visar sig iallafall också (vilket ni i läsarkretsen inte ens behöver vara normalbegåvade för att redan ha listat ut) att han är full som en kastrull *charmigt*. Och efter ett långt, bitvis ändå ganska så trevligt och underhållande och bitvis helt osammanhängande och obegripligt, samtal tror jag att hans telefon dör eller så däckar han . Det blir hur som helst tyst. 

Jag försöker sova medan huvudet försöker reda ut vad han sa, vad det betydde, vad han menade och vad ville han egentligen? Ja, VAD ville han EGENTLIGEN? Det är det man undrar. 

4,5 timme senare kom min taxi och körde mig till mitt frukostseminarium som handlade om mobil marknadsföring. Så idag är jag sjukt trött men en kung på mobil marknadsföring. 

Vem bryr sig?

Helgen: Sprit och Horor.

Näää inte riktigt men däremot en ansenlig mängd champagne, snittar och en manlig strippa.  Varför? Jo för att Nina ÄNTLIGEN efter att ha fött barn och ammat, kunde lämna hemmet och bojorna. Vi var ett glatt gäng på dryga 20 tjejer som firade denna förlorade vän med ovanstående, SingStartävling (vilken jag vann förövrigt), dans och allt annat som hör en tjejfest till. 

Så dök då den här strippan upp vilket var en överraskning för alla utom Nina. Merparten av oss som fick uppleva detta blev mer rädda än till sig i trosorna om man säger. Jag t ex backade raskt in i ett hörn och gjorde mig så osynlig jag kunde. Skräckslaget såg jag  på när strippan slet av sig sina kläder iförd nånslags mask som såg ut som Zorro möter Batman ungefär och juckade med skrevet en decimeter från Emelies ansikte samtidigt som han drog in sina kalsonger mellan skinkorna för att sen fortsätta med nånslags lapdance på höggravida Elin. Vidare tvingade han Jenny att känna på hans bröstmuskler och ålade sig mot Nina när han kanske istället skulle ha koncentrerat sig på att köpa ett par tajtare kalsonger och stoppat dom med en socka. 

Sen fortsatte festen ut på krogen och hela natten lång. 

Igår var det ryggläge och treo och hemkörning av mat vilket till skillnad från strippan inte var någon ny erfarenhet för mig. Och till skillnad från strippan så tror/hoppas jag inte att det var sista gången heller.

Tillägg: Jo just det, igår när jag tömde fickorna hittade jag ett visitkort från den här strippan så om någon är sugen på en kort man med medelhavsutseende, stenhård kropp och litet paket som sliter av sig kläderna i ett rasande tempo, kan ni höra av er så delegerar jag telefonnumret gladeligen. Ds.

Memorylapses.

Alltså om guds vägar äro outgrundliga så vad f-n är då inte det selektiva minnets? 

En kväll här i veckan när jag surfade runt lite på Fejjan så kom jag på att jag skulle kolla om min första pojkvän och därmed mitt första ex hade ett konto. Vi var ihop när jag var 18 dvs 11 år sen (oh my god) och jag var hemskt kär i honom. Iallafall så kunde jag inte komma ihåg hans efternamn vilket störde mig nått enormt och sökte febrilt i arkivet därinne men nej, inget efternamn dök upp. Då blev jag lite rädd. 

Men när jag satt där och som bäst surade/var rädd för mig själv, började en sifferkombination som kändes väldigt bekant ta form i huvet. Neeeeej det kan inte vara möjligt tänkte jag, aldrig i livet. Så jag surfade in på Eniro och skrev in den här sifferkombinationen i sökfältet för telefonnummer och pang, där var han, exet, den första riktiga kärleken, med efternamn och allt. Samma nummer som för 11 år sedan och jag kunde det fortfarande utantill. Det gjorde mig ännu räddare. Vi är iallafall kompisar på Fejjan nu och han har två barn och är nyseparerad. *not in the same place at ALL* 

Mest rädd blev jag ändå när han berättade hur gamla hans småsyskon är nu och hur dom lever. Hans yngsta bror som jag minns som en väldigt söt pytteliten blond pojke som brukade komma och hoppa i sängen där vi låg för att få lite uppmärksamhet, fyller tydligen 19 nu i år. Och hans lillasyster som jag var som en storasyster för och som brukade komma till mig med killproblem har två barn. *rädd, jätterädd*

Nu: Skissa banners och lyssna på Wampire Weekend. 

Sen: Lunch. 

Ikväll: Familjemiddag i Mariefred. 

Imorrn: Fredag.

Tjo.

Det som göms i snö...

Hittade återigen en bild jag tagit med mobilen i alla hast. Den är från dagen innan julafton och jag, Frida och pappa har precis anlänt till Mariefred efter våra respektive jobb och plugg med den där härliga känslan av ÄNTLIGEN jullov i kroppen. Vi ska bara åka och hämta hundarna på dagis för att sedan åka hem till mamma och pappa och drunkna i julmusik och glögg. 

När vi kommer fram till dagiset (som förövrigt drivs av en väldigt trevlig kvinna) utbrister jag förskräckt "det ser ut som att det här stället har pyntats av en crazy person". Och det var precis så det såg ut. Dessutom var vi bara på parkeringen och aldrig uppe i stallet. Pyntad parkering. Ni fattar ju själva. Bilden ger inte i närheten ens rättvisa för hur galet det verkligen var. Men ni får iallafall en viss bild av galenskapen. Man får ju hoppas att hundarna inte kände sig lika illa till mods bland allt det där krimskramset som jag. 

Lina is vänder blad.

Jag har börjat gå hos en psykolog. Nej jag skäms inte för det. Jag tänker att mitt sista år som 20-something ska bli året då vi tar tag i allt det där berömda bagaget och dumpar det och går vidare in i 30-something som en lite lättare, lyckligare, mer hel person helt enkelt. 

Idag var iallafall första gången jag träffade den här kvinnan och jag måste erkänna att jag var lite nervös inför det här mötet. Det är ju oerhört viktigt att känna att det är en person man kommer ha förtroende för och som man klickar med. Det gick bra. Hon verkar bra. Och jag har fått en liten hemläxa till nästa gång. Håller en tumme för att det här kommer funka.

It's not me it's the booze talking.

Avfirandet/födelsedagsfirandet på jobbet i fredags blev ett sjöslag utan dess like och rekord i antal timmar fredagsvin. 01.30 snubblade jag bokstavligen in i en taxi och åkte hem. Då hade samtalet rört sig från högt till lågt och tillbaka igen många gånger och det hade även gråtits ett par skvättar. Fast på det bra sättet. 

Jag hade visst lovat Konstnären att jag skulle komma hem till honom efteråt men jag var inte i närheten av skick för att åka någon annanstans än hem. Som tur/otur är bor vi på fylleraggla-avstånd från varandra och rätt som det var knackade han istället på min dörr. Påväg till hallen kikade jag med ett halvöppet öga i spegeln. Det röda läppstiftet jag trodde jag hade tvättat bort hade jag tydligen mer smetat ut RUNT munnen. Tur att man är så oförtjust i vin. Och rött läppstift.

Vet ni va!

Idag är det fredag. Jippieee. Kl 16 sharp blire avtackning av 3 personer som slutat/slutar här och så ska vi fira min födelsedag i efterskott. Det blir presenter och en MASSA vin. *nöjd*. Dagen till ära matchar jag naglarna och läpparna med en rosett i håret. Så som ett födelsedagsbarn sig bör. 

En annan finfin grej är att jag upptäckt ett nytt band som jag tror stenhårt på. Jag kan sträcka mig så långt att jag tror att det kommer bli 2009's Glasvegas. Ja iallafall nästan. Det måste ju vara nästintill omöjligt att komma upp i hypekaliber med Glasvegas (förövrigt är jag sjukt sur över att jag inte fick tag i någon biljett till spelningen så om någon känner någon som kan styra upp en så skulle den personen ha min eviga tacksamhet). 

Men iallafall då så har jag ju funderat/oroat mig lite emellanåt över vad som skulle kunna bli mitt 2009's bästa. Och jag tror på det här: White Lies. Dom kommer från min favoritstad London och dom släpper sin debut To Lose My Life nu den 19.e januari. 

Puss på er.

Till er uppmärksamma.

Ja jag har tagit bort ett inlägg från tidigare idag. Jag blev nojjig när min kära syster påpekade att personen ifråga kanske har googlat sig fram till den här bloggen. Vilket i och för sig kan vara ytterst troligt med tanke på yrke. Maybe it's too late, maybe it's not. Hope not. (Det lär jag bli varse).

Trash. (Mamma kan sluta läsa här).

Just det. Jag ligger med en sopgubbe. Han hämtar soporna på mitt kontor. Vi träffades i en krogkö på julafton och sedan dess... Lunchrasterna blir definitivt mer intressanta. Men på jobbet känner inte vi varandra (min regel). Kanske låter elakt men ni förstår ju själva, jag skulle bli så hånad, trackad, utskrattad av mina kollegor och jag skulle rodna varje gång han kom in. 

Jobb-Helena är väll den enda från kontoret som läser den här bloggen så nu vet ju hon dårå. Hej Helena! Jag vet ju att du är en godhjärtad själ som inte berättar det här vidare till gubbarna.

Ps. Mamma eftersom du är nyfiken och antagligen ändå läste det här. Förlåt. Ds.

2008's sista.

Rensade mobilen igår och hittade den här bilden som var den sista jag tog 2008. Den säger ungefär allt och är på sitt tragiska vis rätt rolig. Ni andra har antagligen aningen mer glamourösa sist tagna bilder 2008. 

Back in Business.

Tadaaa... Frisk. Trött efter sömnsvårigheter inför jobb idag men frisk. Tomt här utan Anna och Sophie men skönt att slippa sängen. 

Ska också berätta att ambivalent som jag är bestämde jag mig tillslut idag för att INTE åka till Sheffield nu den 22:a och hälsa på Craig och co. Det känns för bökigt/märkligt/för mycket hans planhalva, men istället tar jag med mig Karin och tar en weekend i London. Det kommer bli hur grymt som helst. Jag, Karin, shopping, öl och Rock n' Roll. Toppen på alla sätt och vis. Craig och jag kan träffas senare i vår i London istället. Mötas på halva vägen liksom och neutral mark. Känns som ett bra beslut och en ganska produktiv måndag.

 

Kl 21.00 ikväll börjar Lipstick Jungle visas på 3:an. Är sjukt peppad.

Hej svejs.

Högblankt svart.

Se föregående inlägg.

Gammalt och nytt.

Mina fina födelsedagstulpaner börjar vissna men om ni ser bortom tulpanerna så ser ni en alldeles ny stor svart pianoblank tv. Den köpte jag i födelsedagspresent till mig själv. Hoppas den håller längre än tulpanerna med tanke på vilken djungel det är att köpa en tv (hoppas nämligen slippa göra om det på ett par år, helst aldrig mer. 

Men det är tur att man har en massa tekniknördiga vänner av det motsatta könet som kan hjälpa en igenom snårskogen av märken och modeller och pixlar och tum och inbyggda grejer och olika typer av uttag som är viktiga att ha och yada yada. Det kommer även in handy att ha en tålmodig pappa som kan köra runt på sin sjuka och obeslutsamma dotter till olika tvåterförsäljare och sedan bära ut tv:n ur butiken, in i bilen, köra hem sjuk dotter med enorm tv och bära upp den i lägenheten.

Min gamla var tjock och silverfärgad och liten och glapp och hade bara en scart så om man ville se på dvd ist för på digitalboxen så var man tvungen att byta scartsladd. Stampade man lite för hårt i golvet så försvann ljudet och ibland bilden. Nu kan jag bara ligga i sängen och trycka på lite olika knappar för olika maskiner och allt går som av sig självt. Urskönt med tanke på att jag e rätt orkeslös just nu. Livet på en pinne.

*Uppdatering: Sådär svart och fint och högblankt blev bordet och tvbänken som jag målade en av dom där eländiga nyktra helgerna. Som nytt. 

PS. Börjar ana en viss förkärlek för svarta högblanka saker.  En svart Grand Danois skulle passa fint i mitt sv/v hem men den har inte plats tyvärr. Vare sig i lägenheten eller i livet DS.

Jobba är jobbigt.

Jag är sur, bitter och gnällig.

För det första har jag ju varit sjuk större delen av jullovet så där kanske man hittar den första delen av förklaringen till den här bitternessen jag känner. En annan del är insikten om att bästa Copy-Anna inte kommer sitta där på sin plats när jag kommer tillbaka. Det var som att bli slagen i magen och den där lilla peppen jag hade lyckats blåsa upp för mig själv om att det skulle bli kul att börja jobba igen (komma tillbaka i normala gängor. Vafanedetlixom? Vem fan gillar inte att va ledig o bara glo på film och dricka vin och umgås? *bullshit*) pös ut som luften ur en punkterad Barbara. Och trots att jag inte ens är tillbaka på kontoret än (due to the jävla viruset har jag jobbat hemma idag) är jag redan förbannad på en kund och irriterad på en chef och jag har NOLL ZIP NADA INGEN lust att gå tillbaka. Lovet hade på en 10-skala typ 1 i boosteffekt på min motivation och min brinnande passion för mitt yrke. Jag hade hoppats på en 8 minst. Vart vänder man sig när man vill reklamera jullov?

Någon som hakar på till nån vit strand med palmer och parasolldrinkar i några månader?

45 min kvar på årets viktigaste dag.

Inte riktigt en timme kvar på födelsedagen nu. Middagen och sällskapet och presenterna var super. Och bortsett från att den lilla promenaden till Vivo idag var lika ansträngande som ett marathonlopp och att jag hostar och hostar och hostar och är helt matt så har dagen varit fin. 

Börjar allvarligt fundera på  om jag har fått lunginflammation. Får bli tant doktorn snarast. Tar en rejäl sup Cocilana och kryper i säng nu, stirrar på min stjärna och hoppas vakna frisk imorgon. 

Tack för alla fina och kärleksfulla gratulationer idag alla.

Moulles gonnés.

Inte en enda jävla mussla finns att tillgå i hela stan. Hoppas att folk på landet inte äter lika vansinnigt mycket musslor så fin föräldrarna kan köpa med sig ett nät påvägen.

En Bouillabaisse utan musslor är som kärlek utan kyssar. Det vet ju alla.

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag?

Nej! Det är ju min födelsedag idag. Tjoohooo. Dagen som jag började i sängen med att se en finfin film på TCM från 1960 - "Where the boys are" ( eller "här vare pojkar" som den översatts till på svenska). 

Eftersom jag bloggpausat under jul och nyår får jag ge en resumé senare men filmtiteln beskriver det hela rätt bra, annars har det varit en blandning av släkt, familj, vänner, sus i huvet, bakfyllor, mys, massor av levande ljus, mycket sömn och lata dagar i allmänhet och sen blev jag sjuk dagen innan nyår såklart. 

Jag är iallfall feberfri nu men också nästintill röstlös (ja som i jag bara väser och piper). Och det är TRÅKIGT att ligga i sägen för 5 dagen i rad. Jag har tryckt i mig halva apoteket men den här rackarns förkylningen vill inte ge sig. Jag vill ju klä upp mig idag, dricka drinkar och vara dekadent med mina vänner.  För det är sånt man borde göra på sin födelsedag. Men istället ska jag klä mig i något anständigare än en stor t-shirt och masa mig iväg till Vivo och handla för kvällens familjemidddag. Det blir en mustig Bouillabaisse med massor av aioli, vitlöks och parmesankräm och vin och bröd och ost. Fanimej om det inte ska lyckas skrämma iväg den här bacillen. Hoppas få några paket också såklart. *host host*