I fredags skulle jag och Karin gå ut och innan det skulle vi äta middag hemma hos mig och dela på en flaska vin, inte mer, inte mindre. Vi hade båda saker att göra på lördagen och vi tänkte hålla oss lite "fräscha" som man säger på vuxenspråk. Som med alla andra planer man har så blev det självklart inte så. Hanna kom också över och tillsammans drack vi upp mer än 3 helflaskor vin innan vi lagom suddiga begav oss mot nästa vätskedepå.
Jag hade ju kunnat räkna ut med bröstvårtan att samma kille som
HÄR och
HÄR skulle dyka upp och hur det skulle sluta med otaliga enheter alkohol förtärda. Jag står som bäst och snackar med en annan kille när jag får syn på honom i baren. Chock. Hjärtklappning. Ambivalens. Killen bredvid mig babblar vidare men jag hör inte längre ett ord. Så tänker jag att jag ska vara en stor tjej och liksom bara vara sådär söt och förförisk jag kan och gå fram och säga hej med ett stort leende. Inte visa hur ont det gör på insidan, bara le och säga hej. Först ler han också. Men efter några få meningar säger han att han inte klarar av att prata med mig. Det gör för ont och han blir ledsen är svaret jag får på frågan varför? Och sen går han. Leendet börjar tvivla på sig själv och byts snart ut mot tårar. Om han är ledsen, hur ledsen är då inte jag.
Lördagmorgonen kom och det var bara för mig och Karin att ge våra begynnande baksmällor kicken och bege oss till våra respektive happenings. För min del bestod det i en hemlig utflykt med Linkan som hon bokat åt oss då för några veckor sen när HAN bröt med mig. En hemlig utflykt för att muntra upp mig lite. Vilka fina vänner man har va.
Efter en rätt lång biltur parkerade vi i skogen ute i Gnesta. Det var en sån där riktig trollskog, Bauersk, och en väg in i skogen lystes upp av facklor. Vägen ledde till ett litet timmerhus där vi knackade på och blev mottagna av en mycket sympatisk kvinna. I huset var det fullt av folk, mest tanter. Vi fikade med tanterna och de få män som var där. Jag var den enda under 30 förutom en liten pojke på kanske 12. Jag undrade fortfarande vad vi gjorde här bland alla dom här människorna i ett timmerhus i trollskogen. Det var så där ni vet att hade det kommit en liten vätte eller något annat sagoväsen inklivande i huset, hade jag inte höjt på ögonbrynen ens.
Efter vi fikat kommer en annan kvinna in i rummet och börjar förklara vad jag gör där. Vi ska ha seans här idag säger kvinnan. I samma sekund som jag inser detta och Linkan böjer sig fram och viskar "hoppas du får prata med din mormor", börjar jag svettas och får hjärtklappning och blir fruktanvsärt nervös för att jag totalt ska bryta ihop inför alla dess okända ansikten. När seansen är i full gång blir jag trots allt lite lugnare och det är riktigt spännande när andra får prata med sina bortgångna väninnor, mammor, mormödrar, morfäder osv. Jag fick inte något meddelande och jag tror det var bra. Jag var inte riktigt redo för det och det tror jag mormor kände. Men jag kommer absolut åka dit igen, mentalt förberedd.
Efter den uppmuntrande resan som bestod i att tala med de döda (haha man måste älska Linkan för omtanken) så hade vi förfest hemma hos henne. Vidare blev det ut i Södertälje och vi hade riktigt skoj.
På söndagen hängde vi som trasor jag och Frida framför brasan hos mamma och pappa och jag sov sked med en mycket liten Ozzy hela natten och jag somnade nog trots allt med ett leende på läpparna.
When there are clouds in the sky, you get by if you smile. Through your fears and sorrow, smile. And maybe tomorrow you'll see the sun come shining through for you.
