Com Bort.

Ringde "Com Hem" för att säga upp mitt avtal som jag pröjsar 700 spänn i månaden för. Efter som vanligt ca 2 års väntetid i telefonkö meddelar kundotjänstkvinnan mig att det är 3 månaders uppsägningstid. 3 MÅNADER!!! Jag försöker så trevligt jag förmår förklara orimligheten i att betala för något jag inte kan använda i 3 månader eftersom jag flyttat. Kundotjänstkvinnan är orubblig. Får vackert betala 700 kr för ingenting i 3 månader. Satana perkele.

Uppdatering huset.

Nu har någon lagt första budet på drömhuset. Jag vill haaaaaa. Kommer inte att fååååå. Buhuu.

Adressändra.nu

Saxat ur samtal mellan mig och min SAMBO igår kväll:

S -Älskling, varför adressändrar du inte hit? Du har ju ingen koll på din post och du måste åka och hämta den hela tiden.

L -Hm... jag vet inte riktigt *L tittar ner i golvet och vrider osäkert på sig*.

S -Du vill inte ha en Södertäljeadress eller hur?! *S tittar på mig med uppfordrande blick*

*L skakar skamset på huvet*.

S -Fan va du är flummig * S skrattar*.

L -Okej, okej jag skaaaaa.

Fotnot: I S meningar skall tilläggas säkert minst 10 svordomar. Sånna är dom finnarna nämligen. L har vid skrivande stund adressändrat och är nu Södertäljebo även på pappret.

Älskling jag önskar mig:

Det är du som börjat skämma bort mig. Skyll dig själv. Nu måste jag ha det här huset. MÅSTE HA! Synd bara att det inte finns några jobb där den här Nangijalaliknande drömmen till hus ligger. Skit.

Dagens soundtrack.

David Gray – This Years Love

Jag är inte död. Jag har ett liv. Dagens I-landsproblem.

Bloggen får lida när livet är hektiskt och kalendern i iPhonen är full. Min kille tycker att det är dags för mig att blogga så han får koll på vad som händer i mitt liv. Han är knasig. Allt jag gör just nu involverar ju typ honom och dessutom *trumvirvel* så har vi flyttat ihop så han har full koll. Och JA det gick snabbt att bli sambo, men det känns bara så himla rätt och riktigt och att allt annat känns så himla fel, så varför inte? Min lgh är fortfarande i min ägo men den ska renoveras lite och säljas så fort som möjligt och sen ska vi i lugn och ro leta större i stan. Men för tillfället är jag alltså Södertäljebo. Känns skumt/vant/dejavu-aktigt. Jag älskar att bo med Sami men jag är glad att jag slipper bo i Slöddertälje så himla länge.

Iallafall, förra tisdagen fyllde Sami år (29 st och jag har skaffat lamkött *hehe*) så i fredags blev det middag för 6 hemma hos oss, där jag lagat Bouillabaise med saffransaioli och hembakt, mycket vitt, bröd. I present av mig fick han ett par vita Conversebåtar och om möjligt extra mycket kärlek.

I lördags lurade Samis killkompisar iväg honom på Sydpoolens Relaxavdelning med bubbelbad och bastu innan dom gick och såg SSK spela kval. Allt för att jag skulle få fri tillgång till lägenheten där jag städade och lagade mat och förberedde inför kvällens överraskningsfest, med hjälp av syster yster. Temat var TexMex så vi lagade Chili och Quesadillas, gjorde Majskolvar och Kycklingben, hackade grönsaker, rev ost och blandade Mojitobål tills vi var alldeles svettiga. Den här festen hade jag planerat i en månad och ingen lyckades försäga sig, vilket är smått otroligt. Så Sami blev VÄLDIGT överraskad och glad och festen mycket lyckad.

Igår tvingade jag min familj att hjälpa till att äta upp lite av all den mat som blev över och sen var dagen typ slut due to the sommartidsomställning. Vad en ynka timme kan göra stor skillnad. Galet.

Och Berlin då... Det va skitkul helt enkelt. Om ni åker dit har jag tre tips: 1. Ta med sköna promenadskor. 2. Ät inte inhemsk mat. 3. Gå på en rockklubb som heter White Trash.

Ps. Igår fick jag Musebiljetter i present av min kille /världens bästa, bara sådär som tack för att jag fixat fest för honom. Jag är en lyckost. Ds.

Eine kleine frau.

Jag har varit i Berlin torsdag-söndag och har egentligen en del att berätta om det. Men jag oooorkar inte, för jag har såklart gått och blivit sjuk så som man blir när man stressat och jobbat alldeles för mycket och sen får några dagar ledigt.

Återkommer.

Livet i olika delar av Stockholmslän.

Nu för tiden lever jag ju mitt liv delvis i innerstan där jag fortfarande bor och delvis i den gudsförgätna staden Slöddertälje. Så kan det liksom gå när man blir kär. Det är ett fasligt flängande på pendeltåget med grejer hit och dit och jag tackar mig själv som köpte en iPhone. Vad skulle jag annars fördriva all pendeltid med? Idag har jag rört mig från min säng i Hornstull, till min kontorsstol på Kungsgatan, ner till Samis soffa sööööööööööder om Söder, förbi hans tvättstuga och kommer sluta dagen hela vägen ner i hans säng i Södertälje.

Nu: Jobba i soffan, surfandes på Samis grannes nätverk, tvätta klart, packa, duscha och senare sova. Kl 02.45 är det dags att gå upp igen för då bär det av till Berlin. Och pick nu sköt nån Sean Penn som Mr Milk på tvn, boooooo. Jag gillar Sean Penn jag.

Hej då.

Grattis till mig x 2 i efterskott.

Igår vet ni va så var det en mycket fin da'. Oj ofrivilligt rim. Iallefall, internationella kvinnodagen OCH 2 månader med världens bästa kille. Vilken fest. Firade den ensam hemma hos honom med "Bröllopsfotografen" eftersom han jobbade sent. Booooooo. Idag är det dags för presentation 1 på det projekt som jag jobbat röven av mig för. På torsdag morgon åker jag, Anna, Karin, Monica, Ann-Sofi, Ylva, Emelie, Sara, Jenny och Linda till Berlin. *börjar se ljuset i tunneln*.

Början, mitten, slutet. På vecka 9.

Denna vecka 9 som många andra kallar Sportlovsveckan har för mig varit allt annat än vare sig en sport eller ett lov. Men efter en hysterisk jobbvecka som började med tårar due to work, mellanlandade i tårar due to mormorsaknad och stress avslutas den nu i betydligt gladare tongångar och en mail -och telefonledes klapp på axeln från min chef. Och trots att jag jobbat hela helgen så har jag hunnit med lite annat också. Jag har umgåtts lite med min finaste kille och igår blev jag bjuden på sushimiddag på min favvosushirestaurang av några av mina favvotjejer, och efter det spelning med herr Krunegård. Myspys.

Det såg ut såhär:

Nu väntar jag på att min kille ska komma hem från sitt jobb, med en kasse föda så att jag kan ställa mig vid spisen.

Och det här är dagens soundtrack:

Faith No More – Easy

Soundtrack of the day.

Albinoni – Adagio In G Minor

Gör mera.

Jobbar.

Försöker även pussla ihop det med lite privatliv. Det går sådär. Fick iallafall lite kvalitetstid med min fina kille igår kväll eftersom han väntade hemma hos mig när jag kom hem från jobbet. Vi skulle kolla på film. Jag somnade efter en halvtimme. Han bäddade ner mig, klappade mig på huvet och sådär och sa att jag var värd det för att jag jobbar så hårt. Sen drömde jag om min älskade mormor och vaknade av att jag grät i sömnen/Sami kramade mig och undrade vad som var fel? Sen grät jag en hel massa i vaket tillstånd och somnade tillslut i ett par tröstande armar och pussar i pannan.

Om någon inte förstått: Jag älskar min kille.

Gör.

Tänker på reklamkoncept. Tänker på min kille. Tänker på reklamkoncept. Tänker på min kille. Skissar på reklamkoncept. Tänker på min kille.

Vi hjärtar Kent.

Känslorna för Sveriges största rockband (numer typ elektro/synth-popgrupp) Kent är verkligen delade i det här landet. I vissa kretsar är det närmast förenat med dödstraff via stening om man nämner att man gillar dom men jag säger det högt och tydligt: JAG ÄLSKAR KENT! Och det har jag gjort sen deras första skiva släpptes.

Vissa av deras gamla låtar är så direkt förknippade med känslor/lukter/minnen att hjärtat nästan brister. Så har det alltid varit för mig och det känns tryggt att det fortfarande håller i sig. Jag tog mig igenom många uppväxtrelaterade problem tack vare att jag trodde jag hittat min själsfrende i Jocke Berg. Och varje gång jag lyssnar på "Frank" kan jag ännu känna hur min oxblodsfärgade skinnjacka luktade då.

Så vi gick och såg dom på Anexet i lördags. Kent + alla syskonen Gutung. Och det berörde som vanligt även om det måste erkännas att jag saknade en hel massa gamla låtar. Och när hjärtkonfettin sprutade ut över oss under "Hjärta" blev jag nästan blöt i ögat. Men dom riktiga tårarna sparade jag till "Mannen i den vita hatten" som ända sedan dom skrotade "747" som avslutningslåt varit en given sådan. Bättre än så blir det nog inte.