Vi bor i hus!

Flytten gick suveränt och vi är faktiskt riktigt bra i ordning. Det är såklart massor kvar att göra men det är beboeligt. Nu ska vi se till att få det klart och mysigt till jul. Julen som för övrigt snart snart är här. Det är bara den här veckan, plus 2 hela veckor plus 3 dagar kvar att jobba. Sen är det by by Tempel och hej hej mammaledigt och förberedelsetime för det som komma skall. Vad det nu är?

Saltabiten, för att skilja på anus och snippa.

Salta biten aka mellangården. Ja, ni vet den lilla biten mellan snippan och anus. Förberedelseolja som skall masseras in 4 ggr i veckan i 10 minuter. Gissa vem som kommer få göra det. Han kommer från Haparanda, så mycket kan jag säga. Min största skräck inför förlossningen är nämligen inte att det kommer göra SJUKT ont. Nä, det är att spricka från Ystad till Haparanda. Jag vill nämligen även i fortsättningen veta ur/i vilket hål det kommer vad. Så 1 flaska förberedelseolja ligger nu inhandlad i min väska. Ba så ni vet. Hej.

Bra skit.

Igår var vi hos barnmorskan igen. Det händer ofta nu när det bara är tio veckor kvar till dagen F. Efter katastrofala värden och viktminskning sist vi var där, var allt nu på banan igen och jag hade gått upp 3 kilo. Så nu ligger jag tack och lov i nedre spannet av normal viktuppgång. Och tillväxtkurvan för bebis/symfusfundusmått var helt perfekt. Och jag gillar perfekt och vara duktig och så ju. Inte för att jag kan påverka den där kurvan men det kändes ändå väldigt bra.

Annan bra skit är att imorrn är jag ledig från jobbet för då får vi äntligen vårt HUS! Vi ska flytta, boa, inreda, planera för bebis i kvadrat, och på många många fler kvadrat än vi har i dagsläget. Och äntligen kommer vi slippa åka runt, runt och leta parkeringsplats varv efter varv runt kvarteret varenda dag. Och äntligen slipper vi rökstanken från vår rökkärring till granne. Och äntligen slipper vi lyssna på när våra syrianska grannar vägg i vägg halvt har ihjäl varandra (fick ringa polisen i frågan för ett par veckor sen, men det var tydligen bara "en hetsig familjedisskusion"). Och äntligen slipper jag vara rädd varje gång jag går utanför dörren ensam. Eller oroa mig varje gång Sami går utanför dörren ensam. Gud va livet kommer bli så mycket skönare att leva.

Back in business.

Jahapp så var man tillbaka på jobbet efter 4 veckors sjukskrivning. Det kändes lite läskigt med alla människor på tåget i morse och stressen i tunnelbanan. hade liksom glömt bort.

Plus med att jobba:

-Man får sällskap på dagarna.

-Miljöombyte.

-Thailunch är godare än blåbärssoppa (vilket för övrigt bebisen också verkar tycka med tanke på att den löpt amok i magen sen lunch).

Minus med att jobba:

-Jobbet.

-Man blir hemskt trött.

-Foglossningen är på återtåg bara efter några timmar.

För övrigt köpte jag en bil i helgen. Sami jobbade så jag tog med mig Thord bilexperten och mamma och åkte till Täby och köpte en Peugeot 307 SW. Så nu har man kombi, är förlovad, på fredag blir vi husägare och om ungefär 78 dagar har vi en unge. En liten hund på det och jag kan byta efternamn till Svensson.

Snart snart dags för storhandel av små saker.

84 dagar kvar till bebis. 10 dagar kvar tills vi flyttar in i huset. Det känns som att vi väntat i en evighet på bägge. Och som vi längtar efter att få börja tokshoppa grejer till bebisen, vilket vi varit tvungna att vänta med eftersom det verkar sjukt onödigt att köpa grejer och ta dom hit till lägenheten för att behöva flytta dom senare till huset. Men om 10 dar är vi alltså på plats och kan ta vår nya bil som vi förhoppningsvis köper i helgen och åka runt på shoppingstrike. Dessutom har det känts lite som att jinxa hela grejen genom att börja köpa grejer för tidigt men igår på föräldrakursen sa dom att det var dags att börja handla och imorrn går vi in i v.29 och den procentuella överlevnadschansen om den skulle födas nu är väldigt väldigt god så jag tar det som ett GO! *peppar peppar*

Hittills har vi ändå köpt: vagn med ligg och sittdel och tillhörande babyskydd som man kan klicka på chassit. Vagnen är en Mutsy, ett holländskt märke, skitsnygg och som vi köpte begagnad av min kollega som köpt den i NYC för 2 år sen. Vi (jag) har även köpt ett påslakanset från Mairo med fem myror är fler än fyra elefanter-motiv. Det kostade 800 spänn, men är så sjukt fint att det inte gick att motstå.

Bebisens mormor har köpt en overall som ser ut som en brunbjörn och är så sjukt söt så jag kommer vilja puss sönder bebisen när den har den på sig.

Bebisens moster har köpt en nappflaska som det står "Älskling" på i ett hjärta med banderoll, lite tattooinspirerat sådär.

Dessutom har jag fått ett gravidbälte att ha i vår nya bil och plastspenar att ha på såriga bröstvårtor av Anna och skötunderlägg med 2 överdrag av kollegan vi köpte vagnen av.

Så nu har vi bara ungefär 100 saker kvar att köpa : )

För övrigt är jag fortfarande hemma, bättre men inte helt bra och skall tillbaka till MVC i morgon för nya prover eftersom de förra fortfarande visade på infektion. Bra med att vara hemma och kunnat röra mig/vila mig när jag behövt är att foglossningen känts mycket bättre. Men idag när jag packade några lådor i köket fick jag direkt ont igen. Jag ser alltså fram emot att komma tillbaka till jobbet men har inga större förhoppningar om att kunna jobba heltid nått mer innan födseln.

Miljöbyte.

Fortfarande hemma och sjuk blev jag utsedd till hund -och husvakt nu när föräldrarna stack iväg på en långweekend till London. VARFÖR ÄR DET INTE JAG SOM ÄR I LONDON OCH ROAR MIG?? Ja just det, FÖR ATT JAG SER UT OM EN KÖTTBULLE PÅ BEN. Orättvist tycker iallafall jag. Fast jag vet, jag vet... it'll aaaall be worth it om ungefär 13 veckor.

Skönt är det iallafall att komma bort från Slöddertälje och ut på landet och umgås med dom här bokstavshundarna lite. Insåg dock i natt vem det är av mig och min blivande make som kommer vakna på nätterna av gråtande bebis. Jag vaknade nämligen på ungefär en sekund av trippande små Ozzyklor på parketten och som betyder -jag är nödig. Sami vaknade inte ens när jag krånglade mig ur hans famn för att släppa ut den lilla hunden. Jag kanske kan fråga Åke Svanstedt om jag kan få låna en sån där grisfösare nu när han inte behöver sina längre.

I eftermiddag ska vi till banken och lägga upp huslånet, pruta på räntor och så vidare. Älskar att vara vuxen. Åter igen, VRFÖR ÄR DET INTE JAG SOM ÄR I LONDON OCH ROAR MIG??

So help med god/Försäkringskassan.

Jag är så trött på att vara sjuk nu. I fredags t ex kände jag mig ganska "pigg" på dagen och tänkte att jippie, äntligen blir jag frisk. Så jag gick ner till centrum för att få lite andra intryck än dessa 4 väggar och för att möta upp Sami när han slutade jobbet.

Det blev inte så kul som jag tänkt mig.

Jag svettades som en gris och kände mig yr. När vi kom hem fick jag frossa och tempen visade återigen 38,5 grader. Var dyngsjuk hela natten och blev dessutom livrädd när jag knappt känt av bäbisen på ett dygn. Så i lördags åkte vi in till förlossningen igen. Vilken gullig personal det jobbar där, kunniga och förstående och inte alls nedlåtande för att man är en nojjig förstagångsmorsa. Dom kollade mig och bäbisen noga och vi fick på nytt se bäbisen på ultraljud. GUD va STOR den är nu. Och så himla söt där den låg och sög på tummen och sträckte på sina ben som nu inte hade så mycket plats att sträcka ut sig på längre. Vi fick åka hem igen ett par timmar senare, lugnade och med en 2 veckors förlängning på sjukskrivningen. Bra OCH anus med andra ord.

Idag på morgonen har jag varit hos läkaren på MVC igen och tagit lite mer prover. Börjar känna mig som en nåldyna. Men hellre det säkra före det osäkra när det gäller min men framförallt bäbisens hälsa. Och eftersom jag varit sjuk 2 veckor så är jag from idag i klorna på Försäkringskassan. Hjälp!

För fet för ett fuck, för sjuk för att blogga, men älskad ändå.

Mycket är skit just nu men det händer också saker som får en att le. Stort! För vad lite jag visste när jag gick till förr förra inläggets dejt. Innan kvällen var slut så var jag nämligen friad till, hade en ring på fingret och var därmed förlovad.

Världens bästa kille hade planerat allt så fint:

Först åt vi middag på en av mina favorit restauranger och så långt var jag med på planerna. Men när vi kom hem och stod utanför dörren skulle jag helt plötsligt blunda och jag fattade ingenting. När vi kom in i lägenheten kändes det väldigt varmt och jag funderade på om det brann nånstans? Och när jag öppnade ögonen gjorde det minsann det, ungefär flera hundra levande ljus kändes det som. Hela vardagsrummet var fullt av ljus och på bordet stod ett stort fång rosor. Fortfarande hajjade jag ingenting (skyller på hormonerna). Jag tyckte bara att Sami gjort det så himla mysigt men att han var ganska oansvarig som låtit alla ljusen stå tända när vi inte var hemma. Det hade dom såklart inte för han hade kumpaner med i planen som varit där och tänt alla ljusen och åkt precis innan vi kom hem. Inte ens förrän en bit in i frieriet förstod jag vad som skedde och när han gick ner på knä var jag helt yr av lycka och chock och alla de fina orden blev till en gröt i mitt huvud. Men jag svarade ja så snabbt jag kunde och är nu världens lyckligaste blivande fru. Efter att vi fått samla oss lite kom hela min familj och firade natten lång med alkoholfri skumpa.

Ah och sen kom då sjukan efter ett par dagar så vi har inte riktigt fått njuta av att vara nyförlovade men det tar vi igen sen.

Plus, vi är nu nere på 2 siffrigt i nedräkningen till bebisankomst. 97 dagar kvar.

För fet för ett fuck, för sjuk för att blogga.

Efter förra inläggets dejt hände något alldeles fantastiskt, men vad det är handlar nästa inlägg om. Först måste jag berätta om allt som är skit just nu och så avslutar vi med the good news liksom. Okej? Okej!

Jo alltså foglossningen förvärrades kraftigt förra söndagen och jag kunde knappt sova på natten. På måndagen när jag åkte till jobbet var jag så yr och illamående att jag höll på att tuppa av på centralen. Efter samtal med vårdguiden och förlossningen bestämdes att jag genast skulle åka in till förlossningen för att kolla att allt var okej. Gråtandes av oro satte jag mig på pendeltåget tillbaka till Södertälje sjukhus. Efter halva dagen på sjukan och massa tester på mig och bebisen, konstaterades i alla fall att bebisen mådde bra (huvudsaken och total lättnad) men att mamma inte mådde lika bra. Det var helt enkelt kraftig foglossning och jag blev sjukskriven 25% i 2 veckor till att börja med... som om det skulle ha räckt. Ha!

På kvällen mådde jag nämligen snabbt sämre och tempen visade feber och magen sa diarré. Och sen dess har läget varit ungefär detsamma. Febern har kommit och gått och efter några feberfria dagar i helgen så kom den tillbaka igår. Magen har man dock kunnat lita på rakt igenom, rutten dvs. Så efter läkaren i måndags konstaterat att proverna visar infektion så är jag helt sjukskriven även denna vecka.

Och om det är jobbigt att vara sjuk i vanliga fall så blir det ungefär trippellt så jobbigt när man är gravid och tvingas äta mat man vill kräkas av för att ge näring åt den lilla. Lägg på kronisk smärta, oro för at den lilla ändå inte ska få i sig tillräckligt med mat och total uppgivenhet och vi har nuläget. Liksom sjuk i en och en halv vecka nu och inga direkta förbättringar. Griiiiiin!

Dessutom är jag för fet för att se min egen muff och tvingas be om hjälp av min underbara, förstående sambo för att ansa där nere innan den blir till fridlyst regnskog. När han liksom regisserar i duschen hur jag ska stå och böja mig för att han ska komma åt så ylar jag bara nått om total utelämning och förnedring och att jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att någon skulle få komma mig så nära.

Detta alltså trots att jag vägde mig hos barnmorskan idag och har sen sist jag vägde mig i vecka 19 gått ner ett kilo och alltså hittills gått upp endast 5 kilo och då har 2/3 av graviditeten gått.

Som om inte allt detta gjort en deppig så kollade vi dessutom på dokumentären The Cove i morse vilket resulterade i krokodiltårar och människohat i kvadrat.

Så, nu var det slutgnällt. Hoppa genast vidare till nästa inlägg för gladare tongångar. Puss