Ensiffrigt!

9 dar till duedate!!! Helt omöjligt att förstå att jag snart, när som helst och om max, MAX 9 dagar plus 2 veckor är mamma. Hur gick det till? Eller asså jag vet hur det gick till men ja... ni fattar. Och liksom förvandlingen. Från den panikslagna känslan när stickan visade ett plus, den första förvirrade och känslomässiga berg -och dalbanan till vecka innan jag fattat att det här var rätt, genom lycka, rädsla, förväntan, osäkerhet och separationsångest från det liv jag alltid levt till idag när jag knappt kan tänka på annat än att få träffa mitt starka, envisa barn somknölar omkring i min mage. Den totala kärleken! Liksom rädslan för att bli fler till paniken över att inte bli det när jag ligger och knuffar på den sovande ungen tills den vaknar och svarar med en fot mot revbenen.

Så vi förbereder oss på vårt livs förmodligen största ögonblick genom att tex idag bygga molnhyllor och en hörnbokhylla till skrutten med hjälp av blivande morfar. Nu är bebisens rum snart klart och då ska ni få se bilder. Jag börjar bli rätt nöjd med resultatet i varje fall.

Uppdatering: Så här ser det ut när blivande pappa och blivande morfar bygger hyllor:

Nu ska jag försöka sova. Vem vet , imorgon kanske jag föder mitt barn. God natt!

Inte en finne i pannan eller röven men i magen.

Åtminstone är ju bebisen ( ja, som fortfarande ligger och trycker därinne i godan ro) halvfinsk. Därför behöver den lite finsk kultur i sitt rum och därför målar jag dom här:

Varning för gnäll!

Herregud vad jag är gravid nu. Det är liksom fullt från hål till hål. I natt vaknade jag minst fem gånger av att jag fick kräks i munnen. Och trycket åt andra hållet är inte mindre det. Det värker liksom i ...... när jag står och går. Det får inte plats mer unge nu. Kom ut! Dessutom har brösten börjat producera råmjölk. Gud va kladdigt.

Dag 255.

25 dagar kvar till due date med andra ord.

Status bebis: hickar så magen hoppar och manglar omkring bäst den kan där inne i det nu väldigt trånga utrymmet.

Status blivande mamma: Toabesök 1 miljon ggr per dygn, sömn ytterst oregelbunden ( idag blev det frukost 11.20), kraftiga sammandragningar, halsbränna deluxe, flåsighet max, rörlighet minimum ( körde dock järnet på vattengympan igår, spåpass att instruktören/barnmorskan undrade om jag skulle springa ut bebisen där och då), humörsvägningar 1000. Grät 2 ggr igår och hitills en gång idag till SATC. Längtar efter att kunna resa mig ur sängen istället för att rulla följt av hasa, ta stöd och dra mig upp. Men mest längtar jag efter bebis.

Vad jag gör annars? Målar om saker och väggar, planerar, inreder, planerar för framtida renoveringar, bakar, städar, och tänker på bebisen. Och så planerar jag att inreda lite till.

This years love.

Idag firar jag och min fästman 1 år som officiellt par. Och under året har vi som ni vet hunnit: flytta ihop, bli gravida, sälja min lägenhet, köpa hus, förlova oss och flytta in i huset. I den ordningen. Men framförallt har vi varit väldigt väldigt kära. Det är vi fortfarande. Och istället för att känna mig ohel och rädd för livet som pre-Sami så känner jag mig nu minst dubbelt så stark som en person och lever livet till fullo. Så grattis till oss!

Igårkväll var det istället tjejkompisarnas tur. Supergod indisk middag gled över i barhäng och drinkar ( tre av sju drack dock alkoholfria sådanna) och det kändes NÄSTAN som att vara ute och svira på riktigt. Vi hade så himla trevligt att jag inte var hemma förns halv ett och det är med gravid mått mätt nästan som att vara full på krogen till fem.

Det är ingen vanlig dag!

För idag blir jag ett helt år visare. Och såhär fin frukost vaknar man till när man har världens bästa kille.

Förra året den här dagen låg jag och grät i pappas säng efter att ha vaknat upp stinkandes spya i Samis säng. Förnedrad och ledsen efter att natten till den här dagen blivit drogad på krogen och övertygad om att Sami aldrig mer skulle vilja träffa mig.
Vilket jävla sätt att fira sin 30 årsdag va!
Och familjen tröstade och stöttade och lovade att 30 inte var nån stor grej och att allt skulle bli som vanligt. Men oj va fel vi alla hade. Sami- min hjälte, livskamrat, största trygghet och bästa vän var så mycket större än alla andra killar jag träffat att dom inte ens går att prata om i samma konversation. Och inget blev efter 30 årsdagen som vanligt. För trots den urusla starten på mitt år som 30 nånting så blev året vidare det bästa hitills i mitt liv. Och jag kan aldrig beskriva hur tacksam jag är över att han såg bortom den där eländiga fasad till människa jag var då. Och snart snart kommer jag föda summan av den här ömsesidiga kärleken större än något annat. Och då blir inget sig likt igen.