Alla hjärtans Elise.

Så kom hon äntligen till världen, vår lilla Elise. Hon höll sig kvar där inne i magen preciiis till alla hjärtans dag och kom ut 2 minuter över 12 på natten. En liten tjej på ynka 3120 gram och 49 centimeter. Att något så litet kan kännas så stort. Stort först att få ut när vi kämpade oss igenom förlossningen som tog över 60 timmar. Och så obeskrivligt stort när hon väl låg där alldeles ny på min mage och kikade med sina stora mörka ögon.

Mer om allt detta och vad som hände sen ska jag berätta senare, men sålänge säger vi VÄLKOMMEN TILL OSS ELISE.

En sak till:

Jag är så jävla tacksam över min man att det gör ont att tänka på't. Han är det bästa som någonsin kunde hända mig. Bättre än allt jag någonsin drömt om. Och jag älskar honom mer än livet självt. Och ibland börjar min självplågande hjärna tänka på hur livet skulle bli om han inte fanns i mitt liv mer. Och det gör så ont att tanken inte går att tänka klart. Jag är inte jag bara jag nått mer. Jag är jag i symbios med honom. Fattar ni? Det är urläbbigt och helt otroligt fantastiskt på samma gång.

Och den här känslan kan låta såhär när Thåström får tolka:

Thåström – Men bara om min älskade väntar

NEJ! Jag har inte fött barn. Än.

Frustrationen över att passera sitt due date har slagit till med full kraft. Rastlös och sur letar jag hela tiden efter minsta tecken på en nära förestående förlossning. Och alla sms, facebookinlägg och telefonsamtal från nyfikna nära och kära är urgulliga men gör mig än mer frustrerad och argsint. Hela tiden ska man påminnas om att man har en liten surfinne/finska i magen som bara vägrar komma ut.

Men annars gör jag mest för att fördriva tiden:

-Bakar

-Äter för många bakverk

-Kollar på Sons of Anarchy (beroendeframkallande). Nu har jag dessvärre kommit i kapp Sami och får inte kolla på fler förrns han kan vara med. Och han jobbar kväll och det är SÅÅ spännande.

-Gör playlists och bränner skivor till förlossningen. Här är länkar till dessa: Värkar (vacker och lugnande) Krysta (förbannad).

Gav mig även in härromdagen på att göra lite skönhetsvård på mina fötter. (Bara för att jag inte ser dom så gör ju faktiskt andra det). Och jag kan säga såhär... i vecka 40 är fotbad lätt att göra, alltså själva blötläggandet av fossingarna, men filandet, klippandet av naglar och senare målning av dito är en stor stor utmaning. Jösses vilket projekt. Man får börja sig åt alla möjliga håll som en kringla för att komma åt.

Även: I kväll efter vattengympan när jag slog mig ner framför tvn med min pasta/soyafärssås så hittade jag ett program som hette "Förlossningskliniken" som jag zappade in. Big misstake, BIG, HUGE! Och när jag zappade tillbaka till 5an där jag senast såg att dom visade "Vänner" hade dom bytt program till "Livet på BB". Men gud! Jag är förföljd. Är det ett tecken?

Dag 275.

Frukost: Hallonbladste, smörgås och ett ägg som redan slunkit ned i magen.

Resten av dagen: ska jag tvätta, fortsätta min storstädning jag påbörjade igår (det tog 3 timmar att göra rent bara fläkten i köket eftersom flyttstädarna gjort ett uselt jobb), baka matbröd och kanske semlor?

När Sami kommer hem: ska vi göra en budget (nu när jag ska börja få min lön från Försäkringskassan är det liksom dags att få lite bättre koll på utgifterna), sätta upp en lampa och en mobil i bebisrummet och laga lasagne till:

Ikväll, när pappa troligtvis kommer och hjälper oss sätta upp hyllorna vi byggt.

Inatt: föda barn?

Hos soon is now?

Träffade barnmorskan idag igen. Bebisen är nu fixerad i bäckenet. Dessutom är förvärkarna fler och trycket nedåt tyngre. Näääääär kommer du lilla vän? Nu? Imorrn? Om en vecka? Om tre veckor?

För att hjälpa det hela på traven masserar Sami mina fotknölar sen 3 kvällar tillbaks och så tog jag en sväng förbi hälsokosten påväg hem och plockade upp hallonbladste. Gamla huskurer är icke att fördömma i det här läget.