God morgon världen.

Liten men snabb.

Here we go again...

Sovvägraren Elise! Nyss fick hon därför spagettihår när jag försökte äta med henne i famnen. Småbarnslivet liksom.

Ingen dag är den andra lik.

Idag är Elise 6 veckor och hittills har inte en dag varit den andra speciellt lik, men idag tog nog iallafall priset. Efter att ändå ha haft någorlunda liknande sovvanor med mellan 1 och 2 timmar vakentid följt av ungefär 2 timmar sömn, ibland upp till 4 timmar (fast detta hör inte till vanligheterna), så var inte ens detta sig likt ett dugg idag.

Det började med att hon sov från 21.30 till drygt 03 inatt (med ett par nappduttande inräknade) och somnade om efter matning och sov därefter i 2 timmars intervall till 10.30. Men SEN: vaken till 19.30 med endast två stycken 30 minuters sovpauser under dagen. Nu sover hon i vagnen trots hockey på tvn och 3 arga grabbar i tvsoffan. Hon har varit rätt gnällig föregående två dagar och ikväll innan hon somnade (men kvällsgället tolkar jag som övertrötthet). Hon har dessutom varit jäkligt mammig och grinat så fort någon annan tagit henne i famn. Går hon igenom någon slags fas i sin utveckling eller vad ÄR DET HÄR?? Jag hajjar noll.

Det är nu det händer.

Premiärgår mina Converse jag fick i julklapp, det är alltså VÅR!!!
Plus, Elise och jag står på perongen och ska snart kliva på tåget in till stan. Hennes första peronghäng och tågfärd that is. Och för att hon inte ska få några föreställningar om SJs storhet så är tåget försenat som sig bör och det är varken snö, löv eller solkrökta spår.

Jag gör det igen.

Härromdan utmanade jag ödet genom att göra fotbad och måla naglarna samtidigt. Jag var ensam hemma med Elise som låg och sov. Men med bebis vet man aldrig vad som ska hända, sova 5 timmar eller 15 minuter? Hur som helst hade jag fått stora problem om hon vaknat just då men jag klarade mig. Precis nu utmanar jag ödet igen. Har dock inte fötterna i en balja den här gången men naglarna är tokvåta. I eftermiddag ska nämligen jag och Elise för första gången sen hon kom till världen åka in till stan (den stora och enda) och hälsa på på jobbet. Då måste man ju ha målat naglarna. Liksom.

Gubben min.

Sami fyller det stora trea nolla idag, hurra!! Och eftersom han tagit ledigt från jobbet och jag är sjuk så har vi mest firat med att mysa i sängen med Elise storögt frågande mellan oss om natten aldrig tog slut idag? Men hon verkar inte klaga, hon gillar mys hon. Asså vi har klivit upp och klätt på oss nu och t o m gjort lite nytta (duktiga flickan i mig var tvungen att tillägga det). Hur som helst, idag fick Sami en prenumeration på Levande Historia och ett nytt skal till sin iPhone 4 av mig och frukost på sängen av mig och Elise. Men det riktiga firandet tar vi på lördag med hela familjen Gutung/Kallijärvi/Korsulainen plus farmor och farfar (mina). Då blire mer presenter och kärlek och god mat.

Muu=Buu.

Igår var vi på BVC och som vanligt kissade Elise ner skötbord och våg. Annars gick det utmärkt och hon följer sin kurva urfint. Nu har hon gått upp till 4020 gram och är 53 cm lång. Stora tjejen.

Dock ställdes jag inför ett dilemma. Elise har nämligen röda prickar i ansiktet och på halsen och det är enligt sköterskan en reaktion på att jag äter mjölkprodukter. Hon lider inte av det i nuläget men om det blir värre kan hon få torrsprickor tex bakom örnen. Sköterskan tyckte inte jag behövde bry mig så mycket just nu mer än att inte dricka massa mjölk (vilket jag inte gör och har redan bytt ut mjölken i teet till havremjölk). Men för mig känns detta kluvet. Det är ju alltså pga mig som hon har prickarna, borde jag då helt lägga av med mjölkprodukter? Gud va trist all mat kommer bli utan creme fraiche, grädde osv men samtidigt så får Elise utslag pga av att jag äter just det. What to do what to do?

Det är dagarna man minns...

Jag är dyngförkyld och passar för en gångs skull på att vila när Elise gör det och det här med att sova med bebis på bröstet är sååååå gosigt.










I helgen lämnade vi Sami ensam hemma och drog med tjejerna till Saras lantställe på Torö. Vi var 10 vuxna och 2 bebisar som hängde, tjattrade, åt och mös. Och dom som inte var nyförlösta eller på andra sätt blödde, bubblade i utomhuspolen. Jag va inte ett dugg avis. Närå. Men jag och Elise hängde i solen på bryggan åtminstone. Inte dumt det heller.

Bara det bästa är gott nog.

Har precis lagt lilla sockerkakan i sin säng för förmiddagslur. 5 myror är fler än 4 elefanter-lakanen var det första jag köpte till na. Då låg hon i magen och hade väll så gjort i ca 8 veckor eller nått. Jag hade bestämt mig för att inte köpa massa grejer innan hon föddes för att liksom inte jinxa det hela, men dessa kunde jag inte stå emot. Dom blev hennes för 800 pix. Så dyra lakan har jag aldrig haft.

Skam den som ger sig.

Elise har ont i magen/eventuellt kolik ikväll igen. Elise föräldrar vaggar och vyssjar, ger ett varmt bad innan pyjamasen åker på OCH har börjat ge Minifom och hoppas på underverk inom några dagar. Hur som helst vill lilla fröken inte sova så gärna och stretar emot sömnen med tunga ögonlock så gott det går. Men i pappas knä kapitulerar hon till slut. Peppar peppar.

Dagens fråga.

Åh stackars liten har magknip igen. Det hjälpte bara tillfälligt att hon bajsade i förrgår. Sen dess alltså inget mer bajs och magknip igen. Pratade nyss med barnmedicin och sköterskan där sa att det är normalt att dom börjar bajsa mer sällan efter ett tag, att det är magen som håller på och stabiliserar sig. Och fine, det är ju bra, men hon har ju så ont. Inatt vaknade hon och skrek hysteriskt klockan tre. Jag försökte med mat eftersom hon pickade som att hon ville ha det, men när maten erbjöds så skrek hon iallafall. Jag var så jädra trött och tillslut vaknade Sami trots öronproppar och erbjöd sin trygga famn trots att han skulle upp och jobba 04.30. Han tog med Elise till nedervåningen och där kollade dom på ESPN tills hon somnade. Jag fick alltså sova en sund och det var guld värt.

Men såhär kan vi ju inte ha det. Nu är alltså frågan om jag ska lägga till Minifom till kurer att prova på den stackars lila magen?

Det gör så ont men det är så värt så det är inte klokt.

Jag och Elise kvällsmyser i sängen när Sami är på hockey (SSK vann sin första kvalmatch ska jag tillägga på begäran av nyss nämnda man). Vi kollar bl a på "En unge i minuten".
Jag tror inte Elise minns dom där dagarna när hon och jag kämpade tillsammans för att hon skulle komma ut. Men jag minns. Och när vi tittar på det här förlossningsprogrammet känner jag igen hur ont det gjorde, hur hopplöst det kändes ibland, hur rädd och trött jag var och hur jag skrek och grät och trodde att jag aldrig skulle klara det eller att det någonsin skulle ta slut. Men mest minns jag känslan när hon slank ur min kropp och kom upp på mitt bröst. Och då precis som nu när jag och min lilla prinsessa ligger här och myser, är det så värt det. Det slår alla känslor i världen och jag fäller en tår i kapp med de nyblivna mammorna på tvn för jag vet hur det känns. Helt obeskrivligt.

I kategorin: Saker jag aldrig trodde jag skulle glädjas åt.

Bajs t ex.

Men jävlaramamma va gla jag blev igår när Elise äntligen bajsade efter tre dagar utan att ha gjort'et. Hon hade så ont i magen stackarn och har panikskrikit/gråtit så det kommit faktiska tårar, 2 nätter i rad. Det gör så ont i ett mammahjärta att man inte vet vad man ska ta sig till, eller hur man kan hjälpa den stackars lilla tösabiten. Saker vi provade var i alla fall:

semperdroppar, magmassage, "pumpa" med benen mot magen, ge vatten med tesked, stoppa in en febertermometer i hennes pyttelilla rumpa (inte hela, bara ungefär 1,5 cm), fänkål och anis dekokt (drickes av mig), bada balja samt ett antal böner till bajsguden. Vet inte vad som gjorde susen men till slut kom en hel blöjfull av det senapsgula guldet ut. Herregud. Jag blev nog faktiskt ärligt talat gladare för en blöja full med bajs än om det faktiskt varit guld på riktigt. Vad är det som händer!?

Här ligger hon, och funderar kanske på varför mamma och pappa är så fixerade vid hennes mage.

Just när man trodde man hittat ett mönster...

Sova 2, vara vaken 1,5 timme. Så har det sett ut ett tag nu (på ett ungefär). Helt plötsligt är det vara vaken över 3. Bara sådär. Vet inte om det var för att visa sig på styva linan nu när vi hade besök av Emelie eller så? Hur som helst så var det adjöss med den rutinen.

Och just det, det handlar asså om baby Elises sov -och vakentider. Inte mina.

There's a first time for everything.

Och för en liten bebis är det mesta nytt. Hitills har fröken Elise Inez Gutung-Kallijärvi t ex varit med om:

Provat babygymmet som hon fått av rättelse-morbror inte farbror Erik.

Eskimåpussats med mamma.

Suttit i babysittern som hon fått av farmor och farfar.

Badat balja och torkat i sin kaninponcho.

Gungat i gungstolen med pappa.

Och igår var fröken på café för första gången med mamma, 8 av mammas kompisar och en 3 veckor äldre bebis. Tyvärr så finns inga bilder från det här cafébesöket men först låg Elise helt häpen i sin vagn och tittade med stora ögon på all rörelse och lyssnade på allt liv. Sen insåg hon vilket kackel det var, blev trött och sov resten av tiden. Klok flicka. Nytt för mamma var vid detta cafébesök att amma offentligt. Nervöst och lite småjobbigt med vi gömde oss under en filt och det gick bra.

Sådan far sådan dotter.

Vi tar lite sovmorgon här idag.

Jag är liksom morsa nu!

Ja jag vet att det varit uruselt dåligt bloggande av mig sen vi begåvades med Elise men jag är liksom morsa nu! Det har helt enkelt varit så himlastormande, omvälvande, nytt, läskigt, skört, lyckligt, mycket att jag inte haft ork, tid eller tankarna så pass samlade att jag kunnat blogga. Men nu känns det väll iallafall lite som att vi börjat landa någorlunda i det nya livet. För det är ett heeeelt nytt liv. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur annorlunda allt skulle bli.

Jag vet inte om alla känner likadant eller om jag levt i en bubbla, men i mitt huvud var graviditeten själva resan och när bebis väl kommer ut är det liksom klart. Vadå klart? Det är ju då det börjar. Det kom som en chock. För mig iallfall. Helt plötsligt har man en pytteliten, hjälplös person att ta hand om och som är beroende av en twentyfourseven. Och man känner sig ganska hjälplös själv när man ska lära sig tolka alla signaler och skrik.

Det är jädrans märkligt också att man inte pratar mer om den första tiden efter förlossningen på t ex föräldrautbildningen eller ens kompisar/släktingar/bekanta/arbetskamrater emellan. För det är inte bara så himla lyckligt som alla säger/man trott. För mig blev det för mycket. Det gick inte så långt som en förlossningsdepression, men det var tamejtusan mer åt det hållet än åt det där sockervaddssöta som jag hade förväntat mig.

Efter de första två dagarna som gick på ren adrenalin och lycka kom sömnlösheten och livet ifatt. Jag bara grät och grät och grät och fick ångest om vartannat. Jag kände mig likgilltig inför allt och det gav mig enormt dåligt samvete. Vad är man för typ av människa och mamma som inte bara är lycklig över att ha blivit just det. Det är ju det mest fantastiska man kan bli. Det kändes så eländigt att jag var så ledsen hela tiden och rädd och orolig och fick ångest, och jag tänkte att det här kommer inte gå över, vad har jag gett mig in på? Men när jag väl vågade säga högt hur jag kände visade det sig att väldigt många känt likadant. Då började det vända. Och när jag nu ältat detta med min familj, mina vänner och t om en kurator, inser jag att det inte är så jäkla konstigt att man kan känna såhär. Inte när man för det första haft en så jobbig förlossning som jag hade, bara den var ju ett trauma i sig. Eller för det andra ska tackla alla hormoner som på några minuter slängs om när moderkakan lossnar från kroppen. Det sägs att det är som att gå igenom puberteten igen på ett par dagar, och gud vet att min pubertet inte var någon dans på rosor. Inte heller är det konstigt att det är svårt att anpassa sig till det nya livet från att man varit två och haft all tid i världen för varandra till att man blir tre och större delen av den vakna tiden går åt till den tredje nya lilla personen.

Stärkt av alla dessa ord och andras berättelser om deras upplevelser av den första tiden känns det bara bättre och bättre. Och dom där hemska känslorna som jag aldrig trodde skulle gå över känns nu rätt avlägsna. Nu handlar dagarna om att lära sig leva på (ungefär) som vanligt med en bebis. Det krävs tid och planering och man måste utmana sig själv att våga ge sig ut på olika saker men det går. Och oj vilken söt jäkla unge jag har.