Nu är det klippt. Eller nä just det, inte.

Hon, den där Elise, har fått en fasligt stark vilja.

Igår tex skulle Frida klippa lugg på mig eftersom allt hår jag tappade under amningen håller på att växa ut, och jag har just nu en lång och en väldigt kort lugg. Även i nacken.
Anywho. Erik skulle underhålla lilla damen under tiden jag blev klippt, men det ville inte Elise gå med på. Fast Erik bjöd på smörgåsrån och majskrokar grät hon allt vad hon kunde samtidigt som hon tuggade i sig mutorna. Vi gav upp efter halva håret blivit toppat. Nu är det alltså ännu mer ojämnt tills vi vågar försöka igen.

Och så dessa ständiga fajter vid matbordet. Idag lagade jag torsk med ägg- och persiljesås till middag. (det har jag för övrigt inte ätit sen jag var liten och mormor brukade laga det. Halleluja va gott det är).
Elise åt med god aptit och signalerade efter några tuggor att hon ville ha vatten. Och muggen ska hon hålla själv. Om jag hjälper till rycker hon muggen åt sig eller trycker bort min hand. Och det går bra ända tills hon druckit klart. Då sätter hon igång att antingen slå muggen i bordet hårt hårt (det är fullt med märken i bordet vi slipade och målade i somras) eller häller ut vattnet på golvet. Jag blir självklart irriterad och tar muggen ifrån henne och Elise blir så arg så hon morrar och vägrar att äta. Ger jag tillbaka muggen fortsätter hon leka med den men fortsätter också att äta. Detta dilemma. Antingen är hon eller jag arg. Hur ska det bli när hon kommer in i trotsåldern. Hjälp.