Nu är det klippt. Eller nä just det, inte.

Hon, den där Elise, har fått en fasligt stark vilja.

Igår tex skulle Frida klippa lugg på mig eftersom allt hår jag tappade under amningen håller på att växa ut, och jag har just nu en lång och en väldigt kort lugg. Även i nacken.
Anywho. Erik skulle underhålla lilla damen under tiden jag blev klippt, men det ville inte Elise gå med på. Fast Erik bjöd på smörgåsrån och majskrokar grät hon allt vad hon kunde samtidigt som hon tuggade i sig mutorna. Vi gav upp efter halva håret blivit toppat. Nu är det alltså ännu mer ojämnt tills vi vågar försöka igen.

Och så dessa ständiga fajter vid matbordet. Idag lagade jag torsk med ägg- och persiljesås till middag. (det har jag för övrigt inte ätit sen jag var liten och mormor brukade laga det. Halleluja va gott det är).
Elise åt med god aptit och signalerade efter några tuggor att hon ville ha vatten. Och muggen ska hon hålla själv. Om jag hjälper till rycker hon muggen åt sig eller trycker bort min hand. Och det går bra ända tills hon druckit klart. Då sätter hon igång att antingen slå muggen i bordet hårt hårt (det är fullt med märken i bordet vi slipade och målade i somras) eller häller ut vattnet på golvet. Jag blir självklart irriterad och tar muggen ifrån henne och Elise blir så arg så hon morrar och vägrar att äta. Ger jag tillbaka muggen fortsätter hon leka med den men fortsätter också att äta. Detta dilemma. Antingen är hon eller jag arg. Hur ska det bli när hon kommer in i trotsåldern. Hjälp.

Flås.

Idag bestämde jag mig för att trotsa min envisa luftrörsinflammation som aldrig går över (haft nu i tre månader drygt) och börja mitt nya liv som joggare. Så jag gav mig ut och joggade. Och trots att jag var påeldad av min krystaplaylist blev det inte långt, kanske två kilometer. Den första joggade jag nästan hela, sen gick jag, joggade, gick, joggade. Fy fan vad dålig jag var och helvete vad ont det gjorde i lungorna, trodde jag skulle tuppa av. Men skam den som ger sig. Snart ska jag jogga hela vägen och mycket längre. Och när jag slutar dra så desperata andetag slutar det nog göra ont i lungorna också.

Tänker lite på första advent.

Vi har målat hela veckan för att bli klara till pyntet skulle fram. Och på eftermiddagen på första advent är det så fint och rent och pyntat här så man blir alldeles rörd. Elises första advent någonsin.
Men mormor då. Hon är väll i himlen eller i nagijala eller nånstans nu. Jag tycker hon hade passat bättre här i gungstolen tillsammans med oss. På Elises första advent.

Den går hem.

Elise fullkomligt älskar ComHems reklamfilm med tvillingbebisarna. Varje gång den kommer skrattar hon högt och med blicken klistrad på Tvn. Och nyss när vi var i köket och hon hörde att den gick igång på tv, spurtkröp hon till vardagsrummet för att kolla. Urgulligt.

9 månader.

Idag är det prick 9 månader sen vår lilla, nu ganska stora tjej kom till världen.

Så mycket har hänt, både med henne och oss.

Tex började hon krypa på heltid några dagar efter krypande ålen inlägget. Det är liksom gammalt nu, och fasligt fort går det.

Första tanden som vi väntade och väntade och väntade på, sprack igenom den 18 oktober.

Och nu står hon. Utan stöd. Stadigt och fint. Vi väntar spänt på dom första stegen utan min gamla dockvagn som hon i nuläget traskar omkring med.

Letade efter en bild idag och hittade det här gamla filmklippet från när Elise bara är en och en halv månad. Alltså, jag minns inte att hon varit såhär liten, hjälplös och ny. Alltså på riktigt minns inte. Är det onormalt?

Grattis på niomånadersdagen iallafall min lilla skatt.

Inte så jobbigt.

Elise sover gott i sin säng. Jag och Sami ser på "Så mycket bättre", myser med tända ljus och premiärdricker glögg. Och det är inte vilken glögg som helst, utan min egenbryggda, 2-åriga. Den är jäkla god och jäkla stark. Tänker tillbaka på när jag, Frida och Karin premiärdrack den här satsen när jag silade av den för två år sen, en vanlig tisdag kväll, som slutade på Kellys. För två år sen, i ett annat liv.

Nä nu måste jag skryta lite.

Trots att jag var i Ullared i helgen och inte räknade en enda point, vägde jag ändå 1,3 kilo mindre idag än förra torsdagen. Och 14,4 kilo mindre än torsdagen för 9 veckor sen. 11,6 kilo kvar till målvikt. Det har gått över all förväntan. Fan va jag är bra.