Paus/pust/panik.

Min blogg har tagit jullov. Precis som jag. Det har ni säkert märkt. Anywho så har det hänt en massa bra och dåligt som jag inte orkar utveckla här och nu för att nämligen imorgon så är det dags för mitt stora 30-årskalas och det är MYCKET planering inför en sån fest. Lokal, band, gästlista, mat, Spotifyplaylist osv osv. Det mesta är färdigt. Jag är också färdig. HELT färdig faktiskt. Men imorrn kommer allt pustande och minipanikattacker vara värt det för fy fan va roligt det ska bli. Först blir det middag för min familj och mina närmaste vänner (36 st). Ett par timmar senare börjar övriga festdeltagare drälla in och som det ser ut kommer vi bli närmare 150 pers. Ett rock n' rollband och billig bärs på det och jag tror vi har ett vinnande koncept.

Yeeeeeeeay.

Prickig Jul.

Dan före dan före dan skulle det storstädas, bakas, slås in julklappar och packas. Först såg jag ut såhär i prickigt förkläde.

Sen såg julklapparna ut såhär. Jag gillar prickar jag.

Nu väntar jag bara på en stortavla från originalproduktionsbolaget innan jag får gå på 19 dagars ledighet. Dom har lovat innan lunch. They better keep that promise om vi säger.

Just det, en annan grej åxå, eller två förresten.

Idag vänder det, imorgon får vi en hel minut mer dagsljus.

OCH

Stort grattis till min fina vän Anna Riklund. Snart ses vi mycket, mycket mer igen *längtar*.

En och en halv dag kvar till 19 dagar ledigt.

Det är mörkt nu och varje morgon en kamp. Men sen kommer man som imorse ut till det här, påväg från mamma och pappa, till jobbet och man ba ååååh va mysigt det är med riktig vinter. Nästa tanke är att man inte skulle klätt sina små fötter i Converse. För övrigt har jag haft en toppenhelg med vila, träning, julklappsjakt och mys. Nu ska jag hem, förbi Prisextra och storhandla, sen tvätta, lägga in sill och göra stekt, inlags strömming. Waaaaay to much vuxenpoäng. Men skitsamma, jag är ju snart 30. Maybe it's all in order?

Men sluta gnäll för fan.

Okej rå. Jag rycker upp mig. Jag tror eländet med HAN förvärrats av det skadade knät och därigenom bristen på träning, vilket gjort mig på dåligt humör. Ventilen togs ifrån mig liksom.

Men igår fick det vara nog. Jag är inget offer. Jag är en strong, independent woman liksom. Så med Arnicasalva inhandlad och knät insmort och inpaketerat i knäskydd, gick jag och tränade igår. 30 min cykling och styrketräning på det och det gick finfint. I'm on top of my game igen asså. Okej det är fortfarande skit att inte kunna träna vad jag vill men jag kan åtminstone göra NÅNTING. *vägrar bli tjock och lat igen*

När man inte finner orden, citera någon annans.

Sjung sånger för mig på radion
Sjung för mig igen, det lät som regn
Sjung sånger för mig om varma gator
Sjung för mig igen, mitt hjärta tyst

Och i mitt land så får man inte vara förmer
Det här är Sverige och vi gråter aldrig mer
Det finns inga ord för det på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak

Sjung en sång utan ord om ljusa nätter
Sjung för mig igen, du lät som snöfall
Jag håller andan med dig, för jag vet hur du känner
Sjung om dom gånger vi delade ett liv med en blick

Och i vårt land så får man inte vara förmer
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser
Det finns inga ord för det på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak
Känner samma sak
Känner samma sak

Det är så många här som aldrig sagt nej
Och som aldrig kommer få en chans
Så många här som aldrig såg mig
Och jag vet att jag haft tur som få
Så många här som ville ha dig
Men vi kände samma sak
Vi känner alltid samma sak

Vi känner alltid samma sak
Vi känner alltid samma sak

--------------------------------

Okej, nuf said. Blå torsdag helt enkelt. När ska det gå över?

Vill ni ha musik till orden så finner ni den HÄR.

Smile, though your heart is aching. Smile, even though it's breaking.

I fredags skulle jag och Karin gå ut och innan det skulle vi äta middag hemma hos mig och dela på en flaska vin, inte mer, inte mindre. Vi hade båda saker att göra på lördagen och vi tänkte hålla oss lite "fräscha" som man säger på vuxenspråk. Som med alla andra planer man har så blev det självklart inte så. Hanna kom också över och tillsammans drack vi upp mer än 3 helflaskor vin innan vi lagom suddiga begav oss mot nästa vätskedepå.

Jag hade ju kunnat räkna ut med bröstvårtan att samma kille som HÄR och HÄR skulle dyka upp och hur det skulle sluta med otaliga enheter alkohol förtärda. Jag står som bäst och snackar med en annan kille när jag får syn på honom i baren. Chock. Hjärtklappning. Ambivalens. Killen bredvid mig babblar vidare men jag hör inte längre ett ord. Så tänker jag att jag ska vara en stor tjej och liksom bara vara sådär söt och förförisk jag kan och gå fram och säga hej med ett stort leende. Inte visa hur ont det gör på insidan, bara le och säga hej. Först ler han också. Men efter några få meningar säger han att han inte klarar av att prata med mig. Det gör för ont och han blir ledsen är svaret jag får på frågan varför? Och sen går han. Leendet börjar tvivla på sig själv och byts snart ut mot tårar. Om han är ledsen, hur ledsen är då inte jag.

Lördagmorgonen kom och det var bara för mig och Karin att ge våra begynnande baksmällor kicken och bege oss till våra respektive happenings. För min del bestod det i en hemlig utflykt med Linkan som hon bokat åt oss då för några veckor sen när HAN bröt med mig. En hemlig utflykt för att muntra upp mig lite. Vilka fina vänner man har va.

Efter en rätt lång biltur parkerade vi i skogen ute i Gnesta. Det var en sån där riktig trollskog, Bauersk, och en väg in i skogen lystes upp av facklor. Vägen ledde till ett litet timmerhus där vi knackade på och blev mottagna av en mycket sympatisk kvinna. I huset var det fullt av folk, mest tanter. Vi fikade med tanterna och de få män som var där. Jag var den enda under 30 förutom en liten pojke på kanske 12. Jag undrade fortfarande vad vi gjorde här bland alla dom här människorna i ett timmerhus i trollskogen. Det var så där ni vet att hade det kommit en liten vätte eller något annat sagoväsen inklivande i huset, hade jag inte höjt på ögonbrynen ens.

Efter vi fikat kommer en annan kvinna in i rummet och börjar förklara vad jag gör där. Vi ska ha seans här idag säger kvinnan. I samma sekund som jag inser detta och Linkan böjer sig fram och viskar "hoppas du får prata med din mormor", börjar jag svettas och får hjärtklappning och blir fruktanvsärt nervös för att jag totalt ska bryta ihop inför alla dess okända ansikten. När seansen är i full gång blir jag trots allt lite lugnare och det är riktigt spännande när andra får prata med sina bortgångna väninnor, mammor, mormödrar, morfäder osv. Jag fick inte något meddelande och jag tror det var bra. Jag var inte riktigt redo för det och det tror jag mormor kände. Men jag kommer absolut åka dit igen, mentalt förberedd.

Efter den uppmuntrande resan som bestod i att tala med de döda (haha man måste älska Linkan för omtanken) så hade vi förfest hemma hos henne. Vidare blev det ut i Södertälje och vi hade riktigt skoj.

På söndagen hängde vi som trasor jag och Frida framför brasan hos mamma och pappa och jag sov sked med en mycket liten Ozzy hela natten och jag somnade nog trots allt med ett leende på läpparna.

When there are clouds in the sky, you get by if you smile. Through your fears and sorrow, smile. And maybe tomorrow you'll see the sun come shining through for you.